Vätternrundan, fast på vintern. Det är så jag känner efter att ha upplevt mitt första Vasalopp på plats. Det ena är skidåkning på vintern och det andra cykelåkning på sommaren, kanske varandras motpoler så, men oj så många paralleller och likheter jag såg hela tiden under den här helgen.
Det är samma långa uthållighetsprov där det gäller att ha tålamod och att dela upp loppet i etapper, för att det inte ska kännas för tungt att tänka sig i början. Det är samma svackor som kommer och skas igenom, i Vasaloppet kanske före och efter Evertsberg, och i Vätternrundan på de monotona sträckorna på västgötasidan.
Sedan är det exakt samma energi man upplever som utomstående och åskådare. Samma lycka över att ha nått ett mål och ha besegrat sig själv, och samma entusiasm över att få ta ut sig fullständigt tillsammans med andra, likasinnade.
Det är två lopp som ofta beskrivs som galenskap, men lyssnar man på de som gör det förstår man varför de utsätter sig för "svackorna" på väg mot målets endorfiner.
Vasaloppet har en fördel jag tänker på. De har eliten först och motionärerna sen. Krockarna mellan långsamma och snabba finns inte på samma tydliga sätt. Vätternrundan är ingen tävling, men där åker snabba mer huller om buller med de som tar lång tid på sig. Lösningen på det skulle ju vara att göra det till tävling, att du åker före om du är snabbare. Men samtidigt kräver det enormt mycket mer av säkerhet och avspärrningar kring en tävling, det skulle vara omöjligt, så Vätternrundan får nog gilla läget och i stället jobba för större visad hänsyn mellan olika typer av cyklister.
Vasaloppet har också en annan fördel: Hymnen. Underbar att lyssna på. Den knyter samman och ger styrka. Det är en nöt att knäcka för Vätternrundan, att fixa ett liknande musikstycke på rull.
Jag fick höra hymnen fyra gånger bara under min tid i spåret på lördagen. Jag åkte Blåbärsloppet med lånad utrustning, vilket betyder de sista nio kilometerna från Eldris till Mora. En underbar flashback till barndomen var det. Jag växte ju upp i Mjölby på 70-talet, med skogen nära tillhands och det var aldrig långt till en skidutflykt på vintern, med medhavda russin, apelsiner och varm choklad. De känslorna fick jag tillbaka nu, även om det var varm blåbärssoppa som var tilltugg. Men framför allt var det härligt att susa nedför backarna, då kom barndomen tillbaka.
Jag hoppas göra det igen någon gång, men då med 81 kilometer i kroppen, så jag klarar hela det härliga Vasaloppet.
1999 körde jag ett liknande lopp i Vätternrundan, Norr-Vättern där man först åkte båt från Motala till Hjo, sov över där och sedan cyklade de sista tolv milen hem till Motala. Samtidigt som Vätternrundan pågick.
Norr-Vättern är nedlagt sedan länge, men Vätternrundan kanske borde starta något liknande igen som kan ge en glimt av hur det är från insidan? Kanske från Medevi och hem? Ett nytt "Blåbärslopp" skulle inte vara fel. Det ger en väldigt bra inblick att testa saker så, det skapar intresse.
Vätternrundan har annars mer gemensamt med Vasaloppet än vad som skiljer. Samma unisona beröm kommer från motionärerna. De känner sig sedda och uppskattade av arrangören, de som åker. Det förstår man verkligen när man traskar runt i depåer, om det så är bland cyklar eller skidor.
Dock upplevde jag Vasaloppets funktionärer mycket hårdare med tappat skräp. Tidstillägg och utskällningar fick de som missat papperskorgarna. Kanske läge att tagga upp där i Vätternrundans depåer. Eller sköter sig cyklister bättre där?