Ni vet hur det har varit de senaste två åren med IFK Motalas bandylag. Laget slog ur underläge inför södra allsvenskan 2016, utan sin förlorade skyttekung Robin Östh. Jag tippade till och med laget på nedre halvan. Hur gick det? Jo, IFK överraskade och vann serien.
Sedan slog laget ur underläge igen inför en kvalserie som bara var "bonus" våren 2017. Gripen och Tellus var de bättre lagen på papperet. Hur det gick? Jo, IFK överraskade och tog sig till elitserien.
Sedan slog laget ur underläge igen inför elitserieåterkomsten hösten 2017. Jag tippade visserligen att laget skulle gå till kval, men en kunnig bandynestor som Stefan Erixon tippade Motala, mot sitt hjärta, som jumbo. Hur det gick? Jo, IFK överraskade och spelade in 14 poäng, vilket var nära att räcka till att slippa kval. Men kval blev det.
Inför allt detta har det förstås på det viset varit en bekväm mental resa för Motalalaget. Att vara nederlagstippad är en dröm för alla idrottslag, när man kan gå ut och köra och ha allt att vinna. När man vill visa alla negativa människor som inte trott på en.
IFK Motala har gjort detta. Det sammansvetsade kompislaget, där spelare till och med firat nyårsafton tillsammans i klubblokalen, har visat omvärlden att man är bättre än på papperet. Att idrott avgörs på planen och inte i spekulationerna i soffan inför drabbningarna.
Men nu blir det annat för det här IFK-laget. Nu, våren 2018, inför ett kvalspel för att hänga kvar på den nivå man tagit sig till, är IFK helt plötsligt i det otacksamma läget att man har allt att förlora. Nu kräver en hel stad och en hel bandybygd att IFK ska vara kvar i finrummet. Allt annat är ett misslyckande.
Alla motståndare säger nu att IFK är favorit, och IFK har pressen på sig. Nu är det uppstickare som Falun och Nässjö som har drömläget att spela i något som är en bonus, bara skoj liksom.
Då gäller det för IFK att jobba in en inställning att vara storebror, att dra nytta av respekten som finns, att de andra lagen tycker att IFK är det bästa laget. Det kan också vara en fördel. Samtidigt som det förstås inte får finnas underskattning. Men det tror jag inte heller att det är risk för, när man pratar med spelarna och ledarna. Lagledaren Björn Beckne minns förstås när IFK ramlade ur i ett negativt kval för fem år sedan, liksom spelarveteranen Patrik Spångberg. "Vi vet att det blir stenhårt", säger Spångberg inför kvalstarten. Erik Ivarsson, kaptenen som kom 2016, pekar samtidigt på att Kalix tagit tre av fyra poäng mot IFK i elitserien. Då går det bra att skjuta ifrån sig favoritskapet på norrbottningarna.
Jag tror så här: Kvalet blir ingen lätt resa. Nässjö har PG Thulin, Falun har Daniel Bäck och Kalix är ett erkänt bra "cuplag", med bra skytte. Inget kommer att vara avgjort förrän efter femte ronden mot Falun borta. Möjligen går spänningen in i kaklet i sista omgången, som 2013.
Jag tror att IFK klarar det, helt enkelt för att laget spelmässigt är minst en klass bättre än laget som var uppe och vände för fem år sedan. Men det är på isen som det ska avgöras, glöm aldrig det.