Det är klart att vi alla vill att det ska bli mer jämställt. Att skillnaderna mellan könen ska minska och att idrottskvinnor år 2019 inte ska behöva slåss för sina rättigheter på det sätt som nu ständigt behöver göras. Att det inte ska vara så att när Fifa dubblar prispengarna i dam-VM så ökar gapet till herr-VM.
Det är ett exempel och det finns tyvärr för många fler. Med så många konservativa girigbukar och invanda traditioner är det som att få en Finlandsfärja att vända i småbåtshamnen i Roxen.
Nej, det handlar inte om att det ska vara femtio-femtio. Makten finns hos dem som har plånboken, det är till stora delar marknaden som styr – men det är inte rimligt att skillnaden är så stor som den fortfarande är.
Så när allt fler internationella storklubbar numera åtminstone satsar en bråkdel av sina budgetar på damerna är det förstås en utveckling värd att applådera. Förhoppningsvis är det bara början. Men det innebär också att Sverige hamnar allt längre ned i näringskedjan – och när jämlikheten ökar ytterligare (jag utgår från att den kommer att göra det) i den förgyllda fotbollen riskerar vi att på sikt hamna ännu längre efter.
För att göra det kort:
Blir det som vi vill har vi snart ingen chans.
Det finns massor att göra och många matcher att vinna även i Sverige. Men jämfört med många andra länder i (fotbolls)världen har vi ändå här och nu kommit längre i jämställdhetsarbetet.
Det är bra.
Men i sammanhanget lilla Linköpings FC och övriga svenska toppklubbar har att slåss mot några av fotbolls-Europas allra största klubbar med miljoner och framgångsrika herrklubbar i ryggen.
LFC?
Har inte ens ett F19-lag längre.
Så vad händer med svenska klubbars konkurrenskraft när fotbollen även på damsidan blir allt mer global, professionell och jämställd? Vad händer när fler klubbar och nationer inser att det är en växande marknad och att ytterligare kapital ökar takten för att få den mer lönsam på sikt? Vad händer då?
Risken är rätt stor att allsvenskan för damer i ett europeiskt perspektiv hamnar allt närmare allsvenskan för herrar.
Tror jag.
Två allsvenska matcher spelade för Linköping FC och en sak kan vi slå fast.
LFC är riktigt bra.
Framåt.
Åt andra hållet läcker det desto mer.
Jag kallade redan för ett antal månader sedan det här för ett framtungt lag och det som gällde då det gäller nu. Om det bara handlade om att anfalla skulle jag garantera guldstrid, men fotboll går lika mycket ut på att försvara och där saknas spelare av samma höga klass.
Ibland behövs inte mycket mer invecklade förklaringar än så.
Men åtta mål gjorda på två matcher är kanon och att som mot Djurgården vinna utan att spelet alls fungerar är ett styrkebesked. Det finns att jobba på och Nilla Fischers entré som försvarschef i sommar kommer att få allra största betydelse.
Stina Blackstenius 3–2 betydde tre poäng i solskenet på Stockholms stadion. För henne själv tror jag att det betydde mer än så.