Oavsett hur den här säsongen slutar – efter uddamålsförlusten i Växjö ser den ut att göra det i ingenmansland – kommer Linköping HC och Niklas Persson att bygga nytt. Och förhoppningsvis starkare. I tider som dessa, när det inte går en dag utan att det avslöjas att spelare är klara för penningstarka klubbar i Ryssland och Schweiz, kan jag garantera att nästa mening kommer att glädja alla LHC-supportrar.
Enligt mina källor har inte skyttekungen Broc Little någon ut-klausul i sitt fyraårskontrakt.
Det finns många exempel på att kontrakt inte behöver betyda så mycket, men med ett rakt avtal kan LHC räkna med att Little stannar till våren 2022 – och skulle han av någon anledning inte göra det kan klubben räkna med att få bra betalt. Allting har så klart sitt pris, men jag skulle rent av säga att LHC inte har råd att tappa honom.
Med tanke på gällande kontrakt kan man räkna med att den enskilt viktigaste pusselbiten för nästa säsongs lagbygge redan är på plats. Efter en lång höst och vinter är frågan var LHC hade varit utan 21-målsskytten från Phoenix? Ja, i alla fall inte i det här läget. MVP i hela SHL? Skulle jag säga.
Ska satsningen mot toppen fortsätta, och det utgår jag från att den ska, behöver fler spelare av samma klass hittas. Jag utgår från att Niklas Persson har just det i sin plan och bara för att mycket har hänt på sistone är det viktigt att se till hela säsongen.
Man får inte låta sig luras av hur det sett på slutet – trots sex inledande förluster under 2020 är LHC på övre halvan på andra sidan nyår – och tycka att det är godkänt bara för det.
Det är det inte.
Man kan ta nordamerikanerna Joe Whitney och Adam Helewka som exempel. Jag gillar båda och framförallt den förstnämnde har gjort det bra. Men är de rätt namn för sina roller i någon av två toppkedjor för ett lag som vill till toppen? Högst tveksamt. Några i den kategorin, och med den prislappen, måste få lämna för att bereda plats när det är mer och dyrbar spets som Niklas Persson & Co måste få till.
Skrev för några veckor sedan något om att ”nästan halva laget måste bytas ut” och med lite distans och med andra resultat längs vägen inser jag nu att av alla meningar jag författat under den här säsongen så var det inte den bästa. Det var att ta i. Däremot står jag bestämt fast vid att det behöver byggas en betydligt bredare och vassare spets, att se till att fler spelare hamnar i rätt roller och att det därmed krävs tuffa beslut och en hel del nytt.
LHC åkte till Växjö för att ta tåget till slutspel. Problemet? Tåget gick och LHC blev kvar på perrongen. Det var en vägdelare i Vida arena och kändes det tidigare tufft att nå en topp tio-plats vet jag inte riktigt vad man ska säga nu. Omöjligt är det inte, men det som kunde ha minskat till två poäng ökade till åtta och nu är frågan om det får bli så många fler förluster. Dessutom vann Brynäs och gjorde den här LHC-lördagen ännu mörkare.
Jag gillade delar av första perioden, men efter det såg det mest avvaktande och krampaktigt ut. Det raka och raska är ofta det bästa, men nu fanns inte mycket kvar av den senaste tidens vinnande frejdighet, kaxighet och energi. Mer desperation än så här hade man allt kunnat räkna med och till och med kräva i en match med så mycket på spel.
Växjö dikterade villkoren, LHC spelade alldeles för mycket i egen zon när det skulle jagas i slutperioden och fick nästan aldrig ned pucken bakom motståndarbackarna. Då är det svårt att skapa tryck. Då är det svårt att vinna. Den individuella skickligheten räckte helt enkelt inte till, det blev för mycket mellanmjölk och jag tyckte inte att LHC tog den chans som faktiskt fanns där att ta.
Det blev inte rätt alla gånger, men Sam Lofquist såg fortsatt obekymrad ut och syntes i alla fall.
Det var han rätt ensam om.