Dalen skulle ta taktpinnen direkt, redan i första matchen. Det var vad tränaren Urban Karlsson hoppades på. Hoppas kan man ju alltid, men i sport finns det en motståndare också.
Den taktpinne som fanns i SM-kvartsfinalen ryckte Linköping åt sig blixtsnabbt, greppad ungefär som i nattduellen på Mästarnas mästare i tv. Linköping högg den som en kobra och så var det hemmalagets show, från första början. Om Dalen var med i underhållningen så var det som statister, med enstaka reduceringar när Libk hämtade andan.
Det var så mäktigt att se Libk ta befälet på det här viset. Benen som trumpinnar, på varenda spelare. Det var som om de körde kvadraten, med maximal förflyttning inom en kvadratmeter, mitt i sina dueller på SSL-golvet. Eller så hade alla någon sorts stegräknare under tröjan, att visa upp för chefen på jobbet dagen efter. Inga soffpotatisar här inte.
Det är sällan jag sett ett lag tempohöja sig själv så mycket från en vecka till en annan. Helt lyriskt började jag författa en lång hyllningstext.
Men, kanske var det för bra för att vara sant. För att bra för att hålla en hel match. Berömmet fastnade i halsen i tredje perioden när det uppspeedade Libk helt plötsligt stumnade, ja nästan gick in i väggen. Ingen stuns fanns kvar när Dalen samtidigt steppade upp och till slut tog den där taktpinnen som Urban Karlsson suktat efter.
Det kan tyckas otursamt att kvitteringen till 7–7 kom så sent som i absolut sista sekunden, i spel sex mot tre. Men det var hur rättvist som helst och det var också Dalens segermål i förlängningen.
Libk kämpade, men alla som sprungit maraton vet att när ben stumnar och man kommer ur takt, då spelar ingen vilja i världen någon roll.
Libk behöver spela på fler spelare för att hålla i längden i kvartsfinalserien. För även om Johan Astbrant, Libks tränare, inte såg så mycket bra i början av matchen heller så gjorde jag det.
Spetskompetensen har Libk i det här mötet. Det är bara att se till att Dalen inte får vinna fler gånger på sin breddmaskin.
Men jag utgår från att Johan Astbrant kastar om lite i laget, med tanke på hur arg han var på sina spelare efter förlusten.