Ni vet hur det är, hur vi ofta tar saker för givet. Som det här med publik på sport. Det har inte varit så på länge nu. Men när pucken släpps mellan LHC och Djurgården kommer det att vara uppskattningsvis vara 2 500 åskådare på plats i Saab arena och…ja, som jag ser verkligen fram emot det.
Som jag har saknat er.
Det ska bli så kul att se och höra er igen.
Oavsett arena älskar jag känslorna och enögda åskådare som skriker, som lyfter fram sitt lag och som tycker att precis vartenda domslut är felaktigt. Jag minns med fasa LHC:s avslutningsmatch mot Oskarshamn för ett och ett halvt år sedan. Tomma läktare. Alldeles tyst. Som hämtat från en tragikomisk film av Roy Andersson som jag förmodligen aldrig riktigt kommer att förstå.
Men så var det nästan samma sak under hela förra säsongen och det är märkligt hur fort man vänjer sig. Allt eftersom blev inte saknaden lika påträngande. Nu ser jag fram emot att få uppleva stämningen igen och en sak är klar: jag kommer aldrig mer ta publik på idrott för given.
Om några veckor slopas åskådartaket helt och då kan alla känslor komma på en och samma gång. Och är det något som jag är nyfiken på så är det hur många som verkligen kommer tillbaka. Som inte vant sig vid att konsumera idrott i tv-soffan och som sitter kvar där. För att det kan kännas smidigt, för att sändningarna är så bra och för att undvika eventuell trängsel och smittorisk.
Jag hoppas att jag har fel, men tror att det finns en risk att det över tid kan bli svårare att fylla arenorna igen.
En sak till: Extremt tidigt, jag vet, men LHC skulle må väldigt bra av en seger mot Djurgården.