Linköpings HC var på väg mot repen och en smäll från att hamna i nästan hopplöst läge i SM-kvartsfinalen. Nu lever hoppet och det känns som att det här kan sluta hur som helst. Det enda vi vet i den här häftiga matchserien är att vi inte vet – förutom att nästan alla matcher slutar 3–2 till något lag.
Visst är det kul?
Vad ska nu hända i Linköping på lördag?
Jag bara undrar.
Kinnarps arena har under många år bara doftat av vinnarkultur. Här vet man hur man tar guld. Men nu har det inte blivit en enda vinst i en matchserie i ett slutspel sedan Stefan Liv låg bakom firandet 2010. Det är väl tveksamt om det påverkar så mycket, om ens något, just nu, men ändå.
Om det var 60–40 i HV-favör före nedsläpp, är det väl nu 55–45 till LHC eller nåt sånt.
Så kan det gå.
Så fort kan det gå när det svänger hela tiden.
Det var ett skönt hockeydrama igen och laget med den större bredden och den högre kapaciteten vann. Det borde betala sig i längden också, även om inte hemmaplan i två matcher av tre alltid är en så stor fördel. Borta kan LHC spela mer samlat och få till snabba och effektiva vändningar.
Det blev för passivt när ledningen skulle försvaras i slutperioden, men starkt att komma tillbaka en gång till och hitta en väg att vinna. Tänk att Oscar Sundh av alla människor fick avgöra. Ryktet säger att han spelar i HV nästa säsong, men jag vet inte alls om det stämmer.
LHC gjorde ungefär som HV gjorde i Linköping senast. Spelade smart och samlat. Var bäst i de avgörande momenten. Stabilt bakåt. Hade bästa målvakten.
Den feta damen var på väg ut på scenen, men fick vända i dörren och nu vet jag att jag får åka tillbaka hit på måndag. Det gör jag så gärna.
För LHC är det bara att glömma det som varit så fort som möjligt. Vi vann. Bra. Nu koncentrerar vi oss på nästa match. Det låter kanske trist, men det är så det fungerar. Allt är inte svart eller vitt och där har Roger Melin en nyckelroll.
När allt ställs på sin spets blir också tränarens styrkor mer tydliga. Den lugna och tillbakadragna ledarstilen kan vara ett bekymmer, men när laddningen kommer inifrån och per automatik behövs inte den mer utåtagerande typ som kan saknas under det som ofta kallas serielunk.
Det häftiga med LHC och HV är att det här är två lag som inte gillar varandra något vidare, men att där ändå finns någon slags ömsesidig respekt. Tufft och hårt, men inte alls särskilt fult. Det tjafsas en del på isen, men det tjafsas inte alls efteråt.
Det är bra.
Kan det vara sånt som kallas för hatkärlek?
Den här gången låg LHC ovanligt mycket på gränsen och även om det kostade en och annan utvisning gjorde det också HV frustrerat och bidrog till att pulsen steg. Däremot blev det inte så lyckat när Daniel Rahimi duellerade med Andreas Jämtin vid sidan av spelet, så att Teemu Laine fick fri väg till 1–2.
Jakub Vrana inledde med Jeff Taffe och Jacob Micflikier, men trion hamnade helt snett och Roger Melin tog snabbt beslutet att göra om och sätta mer defensivinriktade Sebastian Karlsson som center med nordamerikanerna. Det gjorde han rätt i. Bra agerat i båset.
Både Taffe och Micflikier fick dessutom göra mål.
Det betydde mycket för LHC och säkert lika mycket mycket för dem själva.