Det är rätt manga år sen nu. Minns att jag satt i en liten barack utanför Eon arena och pratade med dåvarande Timråtränaren Charles Berglund. Vi kom in på det där med att bara var samma gamla tränare i det som då hette elitserien.
Han sa:
– Det är inte så konstigt. De som är äldre har ungar som flyttat ut och då blir det lättare. Det är tuffa förutsättningar att jobba med det här.
Så var det – och så är det.
Men nu räcker det med att jag tittar rakt över isen och in i Linköpings HC:s bås för att se att det har förändrats. Och föryngrats. Nu upplever ishockeyn det som fotbollen upplevde för några år sedan när tränare som Magnus Haglund, Rickard Norling och Tony Gustavsson slog igenom och fick andra att följa efter.
Som med mycket annat handlar det om att bryta barriärer, att unga coacher får chansen – och tar den.
Det är resultaten som räknas, oavsett om du är 70 eller 25. Så enkelt, och svårt, är det.
36-årige Sam Hallam vann guld med Växjö i våras. Det betyder mycket.
Rutinerade rävar som Kent Johansson, Tommy Samuelsson, Anders Eldebrink och Hans Särkijärvi (och för all del Larry Huras i Modo, men något säger mig att han inte blir kvar säsongen ut) finns kvar, men sammantaget är jag rätt säker på att det aldrig varit en så ung tränaruppsättning i högsta svenska hockeyserien.
Tre av 14 tränare har inte ens fyllt 40. Några andra har för inte så många år sedan passerat det strecket. Det är en generationsväxling som sker och inte för att ta något ifrån dem med större erfarenhet så är den av godo.
Den nya tiden med allt vad den innebär på och utanför isen ställer krav på ett mer modernt ledarskap och jag vet att LHC-ledningen är enormt nöjd med nya staben med Dan Tangnes, 36, Klas Östman, 36, och Tomas Montén, 37.
I sammanhanget relativt oprövade kort, men med ett skönt driv som mer eller mindre omöjligen kan finnas kvar om du stått där i båset sedan Hedenhös. Jag tror fortfarande att Roger Melins erfarenhet kommer att saknas under tuffa tider, men ingen tvekan om att det var rätt väg att gå. Det var läge att bygga nytt för att möta framtiden.
Dan Tangnes vet av egen erfarenhet hur tufft det kan vara att vara ny, göra sig ett namn och hela tiden bevisa något. Han fick chansen i Rögle och det slutade med sparken. Nu står han där med huvudansvaret för hur ishockeyn i Linköping exponeras under de närmaste åren och 4–3 mot Brynäs gav två poäng, men också en del att fundera över.
Det såg ärligt talat inget vidare ut när pressen ökade i egen zon – och har du 2–0 är det ett svaghetstecken att inte kunna kontrollera matchen på ett bättre sätt.
Men det var starkt att till slut hitta ett sätt att vinna.