För några dagar sedan pratade jag med LHC-tränaren Dan Tangnes.
Han sa:
– Om jag varit expert hade jag också tyckt att det varit svårt att tippa oss.
Nu är premiären avklarad och alla som blev så mycket klokare räcker upp en hand.
Jag blev det inte.
Det var inte samma självklarhet och trygghet i spelet som under den försäsong som lovat ovanligt gott med vinst i det som många kallat för ”dödens grupp” i CHL och storsegrar mot både Skellefteå och HV.
Åtta matcher.
Åtta vinster.
Imponerande, men på sitt sätt ingenting värt nu.
Utan en bra start på seriespelet kan det till och med bli ett mentalt ok att bära. Alla vinster har givit trygghet och självförtroende – men blir det en halvdan inledning när poäng på står spel är det lätt hänt att där kan uppstå tvivel. Varför ser det ut så här när det inte gjort det tidigare?
Därför var det så betydelsefullt att komma från Saab arena med en seger. Två eller tre poäng kändes ärligt talat inte så viktigt. Inte nu.
Djurgården gjorde det bra. Satte tungt tryck på unga LHC-försvarare, medan LHC inte tillräckligt ofta förmådde göra detsamma på motståndarnas dito. Dessutom var det ofta stängt i mittzon, vilket gjorde att det sällan hittades öppna vägar in i offensivt område.
För få kontrollerade och samlade uppspel, för utspritt lag när puckar i stället fick kastas in på chans. Så nog finns att jobba med. För båda lagen.
Tydligaste exemplet: nyförvärvet Chad Billins som knappt slagit en passning fel på hela försäsongen, hörde nu till dem som alltför ofta körde fast. Och han var inte ensam. För många blev stillastående och därmed alltför ofta enkla byten att käka upp.
Nu behöver inte premiärmatcher inte säga ett dugg om hur en säsong ska sluta. Det är ärligt talat väldigt sällan som de gör det. Det är 51 kvar. Ytterligare 153 poäng att spela om. Man ska inte glömma det.
Men en sak hävdar jag med bestämdhet:
Det kommer att bli ett sjuhelsikes race för att ta sig till toppen – och till och med topp sex.
För LHC, för Djurgården och för många andra.
Det finns de så kallade experter som talat om bristande bredd som ett potentiellt LHC-bekymmer, men där tror jag inte alls att problemet ligger. Tvärtom. Däremot spetsen. När flera spelare med förmåga att avgöra täta matcher nu är borta måste någon av dem som trots allt är kvar ta den rollen. Som Broc Little, som Rhett Rakhshani, som Andrew Gordon. Till slut gjorde den sistnämnde avtryck i premiären. De övriga gjorde det inte.
Några saker till:
Efter senaste årets publikmässiga mörker var 7 041 åskådare (det kändes till och med som mer) ett lika skönt som viktigt besked om stigande intresse. Bra där, Linköping.
Tre mål av tre nyförvärv. Bra dag på jobbet för Fredrik Emvall, general managern.
Bäst var Gustav Forsling, Jonas Junland och tredjekedjan. Sämst var - isen.