I Stanley cup-sammanhang på andra sidan Atlanten pratas ofta om att det lag som vinner match sex i en slutspelsserie också tar sig vidare. LHC får hoppas att det stämmer även här – och med match fem.
Jag tror att det gör det.
Jag har svårt att se att LHC ska förlora två raka.
Fegas inte ur finns alla chanser i världen att klara det här redan på första matchbollen i Jönköping på måndag. Nu är all press på HV och hemmaplan är inte en så stor fördel i den typen av matcher.
Visst, det här kan svänga igen, för jag vet inte hur många gånger under senaste veckan som jag tagit saker för givet som jag sedan snabbt fått arkivera – men efter det sena avgörandet av Nichlas Hardt när det luktade förlängning hela vägen ned till Jönköping är det fördel LHC. Inte minst tack vare en jämnare matchning av laget som rent fysiologiskt till slut borde vara en fördel.
HV hade sex spelare som spelade över 20 minuter den här gången (Jere Karalahti allra mest med 27). LHC hade bara två.
Det är egentligen bara ett fel på den här matchserien.
Att det bara är kvartsfinal.
Spelet är värt mer.
Vinnaren härifrån har en jättechans att ta sig final och till och med hela vägen till guld. Nu var det långt ifrån bästa matchen inför säsongsbästa 8 443 åskådare, men fortsatt mycket bra klass med hög fart, heta dueller och mycket som hände hela tiden.
Och bästa laget vann.
Det dröjde innan Nichlas Hardt, läckert framspelad av Mattias Sjögren (toppmatch!), avgjorde, men LHC hade tillräckligt med lägen att säkra segern före dess. Det var ett missat öppet mål och två skott i stolpen, eller om något möjligen tog i ribban, redan i andra perioden.
Det kunde ha straffat sig, men gjorde inte det.
Och nu tror jag på en fortsatt kul hockeyvår i Linköping.