Sitter i det som numera kallas för Löfbergs arena och tittar ut över den imponerande kraftsamlingen och uppslutningen av LHC-supportrar i Karlstad. Det visar på två saker: 1) Det går fortfarande att locka publik till ishockeyn. 2) Det går inte av sig själv.
Det vore fel att påstå att publikkris råder i SHL. Det är att ta i. Snittet så här långt ligger på 5 800 åskådare per match, det är något sämre än 6 024 som det slutade med i fjol och då vet vi att det ofta brukar bli bättre med fler matcher av avgörande karaktär under andra halvan. Inte minst i Linköping.
Här var det en publikmässigt lovande inledning i höstas, men under senaste tiden har det varit en tydlig nedgång och nu balanseras på 6 000-strecket och jag börjar bli mer och mer tveksam om det överhuvudtaget är en match som kan vinnas.
Det kanske är så det är, ska vara och kommer att vara.
I Linköping och på de flesta andra ställen i hockey-Sverige.
För att verkligen locka publik krävs något extra. Som nu i Karlstad (ni kan tänka er hur tomt det hade känts utan alla bortafans). En kraftsamling som planlagts under hela hösten. En match av extra värde eller betydelse. Att det tidigare med jämna mellanrum kom 8 500 åskådare till Cloetta center, som det hette då, berodde på nyfikenhetens behag, att toppidrott inte var givet i Linköping och att tv-bevakningen var sämre.
Nu är det lika kräset här som i Gävle och Karlstad och Saab arena, som det heter nu, är nio av tio gånger för stort för LHC:s bästa. Med utbudet i tv-soffan, med så många matcher och med inte obegränsat med pengar får vi acceptera att det är en ny tid. Många köper tv-abonnemang och väljer att ta sig till arenan för att se vissa matcher. Samtidigt kompenseras klubbarna med många miljoner av tv-bolagen. Med ökad ersättning kan det bli ett nollsummespel och det gäller att inse det och budgetera med rimliga siffror.
Jag hoppas att jag har fel, att det med olika åtgärder verkligen går att vända trenden, men det är så det känns.
Nej, jag ska inte hänga domarduon Mikael Andersson och Mikael Nord för beslutet att ge Daniel Rahimi matchstraff. Däremot var det märkligt att beslutet att skicka LHC-backen av isen togs så snabbt utan att konsultera varandra eller titta på jumbotronen som så ofta görs.
Hade domarna gjort så även den här gången hade bedömningen förmodligen blivit annorlunda.
Men för min del har aldrig problemet varit att det blir några misstag här och där. Det blir det alltid. Fel gör vi alla. Jag gör det ofta. Det jag aldrig kommer att förstå är när alla beslut måste försvaras in absurdum. Nu erkändes efteråt att det var en miss och . . . ja, en eloge för det.
Att det i det läget inte hjälpte LHC för fem öre är en annan sak.
Det krävs annars inga högskolepoäng i ishockeylära för att se åt vilket håll det blåser för tillfället.
Motvind.
Som bara den.
För många utvisningar ställde till det i Karlstad, men den enskilt viktigaste förklaringen:
Tunga, offensiva spelare som Nichlas Hardt och Rhett Rakhshani på skadelistan, samtidigt som andra spelare tänkta att producera, som Broc Little och Niklas Persson, hamnat i en tydlig svacka. Då är det inte så konstigt att det saknas spets.
Nu väntar Rögle på tisdag och det är en match som behöver vinnas för att det inte ska bli en ännu mörkare november.