LHC utklassar Malmö med 7–1 och frågan är vad som var bäst?
Nick Sörensen, som var inne på isen på fem av sju mål framåt? Eller kanske Jakob Lilja, som gjorde sina två första SHL-mål varav det sista var ett av höstens hittills läckraste? Förmågan att komma tillbaka efter bedrövelsen mot Liberec senast? David Rautio, utbytt då, som fick chansen igen och bara släppte en puck förbi sig? Konsekvensen i spelet? För att inte tala om effektiviteten? Aggressiviteten och de snabba spelvändningarna?
Ärligt talat har jag svårt att välja.
Nu var det inget vidare motstånd, men det kan ju också ha berott på LHC. Med sådana här insatser kommer det att bli kul i fortsättningen också. Nu blev det femte raka vinsten, vilket möjligen kan jämföras med hur det såg ut i fjol då resultatraden för ofta påminde om en tur med bergochdalbanan på Liseberg. Nu känns det så här långt betydligt mer homogent och stabilt. 16 poäng av 21 möjliga är förstås ett alldeles utmärkt facit. Dan Tangnes, tränaren, vann kompismötet med kollegan Björn Hellqvist och kan le lite extra nästa gång grannarna ses på gatan hemma i Ängelholm.
De senaste dagarna har sagt rätt mycket om årets LHC-upplaga. Har skrivit det tidigare och kan göra det igen: som det här laget är komponerat är det nödvändigt med mer eller mindre full laddning och koncentration för att det ska bli bra.
Vi såg det mot Liberec, vi såg det mot Malmö.
Fast på olika sätt.
Vad som var sämst?
Malmö.