Alla hockeyintresserade i Linköping med omnejd drömmer om SM-guld. Det viktigaste på vägen dit? Att anpassa kostymen till rådande förutsättningar med en annan tid, lägre publiksiffror och en allt tuffare sponsormarknad.
Gasa. Bromsa. Samtidigt.
Göra mer av mindre, men behålla platsen i toppen. Sidoverksamheter utanför hockeyn? Gärna det, men bara så länge de bidrar till att öka de sportsliga möjligheterna.
Nu hänger det som händer på isen tätt ihop med det som händer utanför, men ännu mer än sportslig framgång gäller att få ordning på ekonomin. Treårig ekonomisk linje på gymnasiet räcker för att inse att det inte kan fortsätta på samma sätt. Sänkt spelarbudget till trots har klubben på de sju senaste åren backat 14 miljoner och det är ungefär lika hållbart som en hink med stora hål. Det vill inte säga alls.
En överlevnadsfråga? Till och med det. Till nästa säsong höjs kraven och ett eget kapital på fyra miljoner krävs för att ens få vara med och leka. Bra där. Kraven är rimliga. Lyssnar du på klubbdirektören Anders Mäki förstår du att läget är ansträngt.
För att det ska finnas en chans att få finanserna att gå ihop krävs slutspel och tidigare erfarenheter visar att det är långt ifrån säkert att det hjälper. Så det är en balansakt på otäckt slak lina. Att den möjligen också är nödvändig gör inte saken bättre. Egentligen.
Med tanke på publikraset var det en bedrift att det inte blev mer än två miljoner minus i fjol, men jag undrar hur det hade sett ut utan pengarna för Mattias Sjögren-försäljningen till Ryssland. Det går inte att hamna i samma dilemma varje år där någon av de bästa spelarna måste säljas.
Den höga hyran genom åren är en förstås förklaring till att det egna kapitalet aldrig fått något efterlängtat lyft. Men det kan inte vara den enda. Det räcker med att titta på alla byten på ekonomiposten för att förstå att det varit rörigt. Skellefteå tog sig till SM-final i våras och gjorde en vinst på 23 miljoner. LHC har varit i semifinal tre år i rad, men lika sjutton gått back.
Så för att komma tillbaka till där vi började:
Att hitta svaret på den ekvationen är det enskilt viktigaste för klubbens framtid.
Nystarten mot Växjö blev – även om båda tränarna tyckte annorlunda – ärligt talat en rätt avslagen historia. Det var rostigt efter två veckors uppehåll och ingen riktig fart. Inte på spelet, inte på bara 5 042 åskådare i publiken. Märkligt det där, men det hänger väldigt ofta ihop.
Och för att göra det enkelt:
Växjö hade spetsen som LHC saknade.