En match är ingen match, men trenden har varit så tydlig under hösten att jag inte längre kan låta bli att skriva det.
Linköpings HC kan banne mig ta guld i vår.
Dels för att den här gången inte finns något lag som är lika som Skellefteå varit under de senaste åren – men framförallt för att det nu finns ett lag och ett spel som faktiskt kan räcka långt.
Det känns så.
Jag säger inte att LHC kommer att vinna guld, men jag säger att LHC kan göra det. Det kan i och för sig Skellefteå, Frölunda, HV och ytterligare några lag göra, men ändå. På slutet har där funnits attityd, stabilitet och trygghet som vi knappt såg på hela förra säsongen.
Nyförvärven fortsätter att leverera och Jeff Taffe och David Rautio klev fram som matchvinnare nu. Där har verkligen Johan Hemlin, förre sportchefen, lyckats med sin scouting. Nu är det efterträdaren Fredrik Emvalls uppgift att se till att Taffe blir kvar nästa säsong också.
Det kommer att kosta, men det måste få kosta. Då blir det ännu viktigare att hitta rätt med lagbygget i övrigt där kedjorna längre ned i hierarkin tjänar mindre.
Efter visst hattande och letande i början av säsongen har Melin & Co hittat rätt med sina formationer. De två första avgör matcher och en annan – den med McDonell, Andersson och Karlsson – gör ett nyttigt och stort jobb i det tysta.
Nu gäller bara att få fart på den fjärde också.
En poäng i Jönköping är bra. Två är ännu bättre. Det blev till slut 2–1 efter straffar och det var välförtjänt. Andreas Johansson, HV-coachen, tyckte att det var "en sådär match", men jag gillade det jag såg.
En del misstag, visst, men hög fart, böljande spel, få avblåsningar och vassa spelvändningar – men ändå hyfsat kontrollerad defensiv från båda håll.
Det var toppmöte mellan trean och fyran och det märktes.