Vill man vara positiv kan man säga att det är någon slags styrka att inte vara längre från poäng trots att du spelar så dåligt.
Men positiv efter det här?
Ledsen.
Det går inte.
Jag tyckte att LHC inledde okej, tog ledningen och hade rätt bra kontroll. Men sen? Vad hände sen? Eller snarare: varför hände inget sen?
Med tanke på Växjös svajiga form och halvdana självförtroende fanns alla chanser i världen att också få till en god början på 2015. Men efter några starka insatser fanns en risk att hamna i en bekvämlighetsfälla och LHC trampade rakt i den. Roger Melin vandrade av och an före presskonferensen och väl där tyckte han att vi var "fantastiskt dåliga".
Hårda ord.
Men inte fel, även om det är ofrånkomligt att sådana här kvällar då och då uppenbarar sig under 55 långa omgångar.
Det blev ännu en förlust mot skräckmotståndaren och missad möjlighet att skaffa sig ett mer gynnsamt och avslappnat slagläge i den så jämna tabellen. För energilöst, för slarvigt, för omständligt och för slarvigt. Eller för att göra enkelt: för dåligt i en överhuvudtaget svag hockeymatch.
Dessutom för många insläppta mål på mer eller mindre märkliga sätt. Att ännu en gång tvingas spela tre mot fem under så lång tid, att släppa till friläge i eget power play och att som Dominik Granak helt plötsligt glömma att försvara före det tredje hemmamålet.
Det är i motgång det krävs attityd och för en gångs skull denna säsong saknade jag någon som tjurigt och med svarta ögon visade att ”fan, det här duger inte”. Alla som såg kanoninsatsen mot Skellefteå på andra sidan nyår måste tycka att det är ofattbart att det kan hända så mycket på bara några dagar.
När Växjö bröt den negativa trenden gjorde man det mot – LHC.
Har ni hört det förut?
Jo, det har ni.