Det viktigaste för LHC för att inte tappa en plats bland sex i topp (eller ännu bättre) i SHL-hockeyn? Att klara sig undan fortsatta skador och avstängningar.
Det märktes mot Växjö i Linköping i torsdags.
Det märktes mot Växjö i Växjö på lördagen.
Nu försvann Jonas Junland på obestämd tid – det är alltid lite olustigt när det handlar om ryggen – och det smärtade säkert lika mycket som ännu en uddamålsförlust. LHC gjorde en hel del som var bra mot minst sagt formstarkt motstånd, men också några saker som var för dåliga.
Var det något som avgjorde så var det det.
"Klantigt", sa alltid lika ärlige Junland och det är som vanligt. Ska man ha reda på sanningen är det alltid en bra idé att surra med backstjärnan.
Det var inte lika tydligt som i torsdags att det saknade spets, men det går ändå inte att blunda för verkligheten. Det gäller att ha rätt spelare på rätt positioner och skadeläget har försvårat just det. Nu är Nick Sörensen tillbaka mot Modo och jag utgår från att han tar plats i någon av kedja ett eller två.
Tills Rhett Rakhshani är spelduglig behövs han där.
Jag har skrivit det tidigare och kan göra det igen. Finns ekonomiskt utrymme behöver truppen förstärkas. Det är bättre att göra det nu än sen. Inte minst för att det bara blir dyrare att vänta.
Med bara två mål gjorda på två matcher kan man säga att det var oförmågan framåt som avgjorde Växjö, men lika mycket fanns en skillnad åt andra hållet på isen. Det skiljde inte mycket, men mästarlaget var tryggare och gjorde färre misstag.
Fullt naturligt om du tittar på erfarenhet och cv, men lik förbaskat ett tydligt faktum.
Det är ingen skam alls att förlora mot Växjö i grym form. Men ska målet om en plats högt upp i toppen infrias så måste det hittas vägar att vinna även mot de allra bästa lagen.
Som Växjö, som Frölunda, som Skellefteå.
Efter en kväll, natt och dag som ristats i historien med blodröd skrift av terrorns vidriga penna känns det nästan en smula futtigt att tycka om något så banalt som en SHL-match i ishockey. Resultatet känns inte lika viktigt nu som det gjorde innan det ofattbart tragiska inträffade i Paris.
Men med alla tankar på de drabbade går livet på något sätt ändå vidare. Det är så det måste vara. Här och där. I stort och smått.
Annars har terrorismen fått som den vill.