Varje lag behöver ett hjärta, en puls, en spelare som visar vägen och ger allt i alla lägen – en spelare som är ett med publiken, som kan lyfta taket i arenan.
Som Nichlas Hardt i Linköpings HC.
Dansken var bra i grundserien.
Nu i slutspelet har han varit lysande.
Ni minns säkert avgörandet mot HV, ni har säkert sett honom kämpa, tacklas, göra mål och testa plexiglasens hållbarhet runt om i hockey-Sverige.
Det var Hardt, och förstås flera med honom, som spred energin som hela laget gick på. Den som tog LHC till en femte match i Skellefteå på söndag.
Snacka om att visa vägen med sitt sätt att vara och sitt sätt att spela. Ni kan ju fråga Skellefteås landslagsback Niclas Burström vad han tyckte om behandlingen i Saab arena.
När Hardt mötte Fredric Andersson på väg ut på isen gav han lagkompisen en kram för att han tillsammans med Jonas Junland och Jonas Almtorp gjort det så bra så länge i tre mot fem.
Och när vi nu ändå är inne på det här med att skicka signaler så gjorde Roger Melin, tränaren, det samma när han skickade ned poängkungen Jeff Taffe i fjärdekedjan.
Det är okej att inte vara bra, men det är inte okej att inte jobba skiten ur sig i varenda byte. Både framåt och bakåt.
Jag var skeptisk före nedsläpp, men med tanke på resultat och hur det såg ut på isen går det inte att säga att det var fel.
Nu blev det seger, Fredric Andersson skötte sig alldeles utmärkt och gav nödvändig defensiv trygghet till Jakub Vrana och tvåmålsskytten Jacob Micflikier.
Det är så klart lätt att stundtals tjusas av glamourhockey, men det är aldrig den som vinner SM-guld. I slutspelet är känslor och moral och ett enkelt, disciplinerat spel så mycket viktigare.
Titta bara på Skellefteå där Rob Schremp inte ens platsat i den här semifinalen.
Det är märkligt hur historien kan upprepa sig. Det var precis samma läge förra året där LHC hade huvudet mot väggen och var tvunget att vinna match fyra för att förlänga säsongen. Det blev 1–0 då, det blev 3–2 nu och målvakten Marcus Högberg var bäst både nu och då.
Han var inte bra.
Han var fantastisk.
Efter en mer eller mindre känslokall första period blev det en skön match med mycket på spel, massor av heta dueller och skön energi. LHC var tvunget att kräma ur det allra sista, vinna fler närkamper, ta hand om lösa puckar och ta sig in på mål även om motståndare stod i vägen.
Oj, vad kämpades och oj, vad alla offrade sig. Publiken svarade med stående ovationer redan tidigt i tredje perioden. Nichlas Hardt var definitivt inte ensam om att visa ett stort, bultande hjärta i påsk.
Skellefteå var inte heller riktigt lika skärpt och aggressivt som tidigare, samtidigt som LHC till skillnad från förra hemmamatchen var mer samlat och såg till att mittzon inte fick användas som autobahn utan trafikhinder.
LHC klarade sig undan korsfästning på långfredagen, men kan det bli tre raka vinster till mot Sveriges bästa lag?
Nja.
Det vore inget annat än ett mirakel.