Där optimismen spirar finns inga gränser även om herrarna fortfarande har långt till mål. Där är det elva matcher kvar att vinna. Efter lördagsvinsten i andra finalen mot AIK har damerna redan vunnit färdigt.
Om det förra året var mer av skrälläge och betydligt mer av finaldramatik – ni minns väl rysaren mot Modo, som avgjordes i förlängning efter mätning av Kim Martin Hassons målvaktsmask – var det nu ungefär lika väntat som att Jill Johnsson är med på nästa välgörenhetsgala i teve.
Peter Frantz, tränaren, ska förstås hyllas för att fått ihop laget och fått alla att ställa in skorna åt samma håll som någon (ni kan ju fundera på vem) uttryckte det en gång. Men i grunden och en gång för alla handlar det om att LHC har bästa laget, bästa förutsättningarna och bästa spelarna.
Klart att man blir bäst då.
Ibland behöver den idrottsliga logiken inte vara svårare än så.
LHC tog guld och 2 978 åskådare svarade med att bjuda på en läcker publikfest. På så sätt var det också en stor seger för svensk damhockey. Det visar att det går att skapa ett intresse om man bara vill och jobbar på rätt sätt.
Bara en sån sak som att matchen spelades i Stångebrohallen i stället för Saab arena – för att det inte fanns tid att byta ut insåld rinkreklam för ”sexsiffrigt belopp”. Att kommersiella intressen plötsligt spelar roll även när damer spelar ishockey.
Det gällde mycket och det syntes. Till en början. Ingen riktig fart på spelet och ovanligt många misstag. Vi trodde att Jenni Asserholts tidiga 1-0 skulle lösa upp nervknutarna, men det dröjde till Pernilla Wibergs 2—0 innan allt släppte. Tvåan kom, trean kom, fyran kom... Det tog bara tre minuter så var allt avgjort.
Allra bäst bland många bra: Jennifer Wakefield.
Det blir tufft för Wiberg, Asserholt, Emilia Andersson och kanske ytterligare någon lagkompis att stoppa den kanadensiska forwarden i VM om några veckor.
Den kaxiga uppstickaren från Linköping har utmanat, tronskiftet inleddes i fjol och är nu definitivt genomfört. Det skulle inte förvåna om det blir guldparty om ett år igen. Inga jämförelser i övrigt, men LHC är på damsidan vad Skellefteå på sistone varit på herrsidan.
Efter den traditionella upptaktsträffen i höstas avslutade jag förresten en krönika med orden:
”För övrigt blir det SM-guld till Linköping i vår igen.
Bara så att ni vet.”
Ni kan kalla mig för orakel.
Grattis till guldet, LHC!