Det är märkligt hur mycket som kan förändras på någon vecka. Från toppspel mot topplag till bottenspel mot bottenlag. LHC föll tungt inför inte ens 5 000 åskådare och det handlade inte så mycket om vad Modo gjorde – utan vad LHC inte gjorde.
Efter publikfesterna med över 8 000 på läktaren mot Frölunda och HV var det en helt annan test.
Vad det blev?
En av säsongens sämre insatser.
I två av tre perioder var det förmodligen den sämsta.
Det duger inte.
Det är en sak när du får hjälp med tempot av motståndarna och där publiktrycket gör att det är fullständigt omöjligt att inte dras med av stämningen. Väldigt ofta hänger det som händer på isen ihop det som händer på läktarna. Och tvärtom.
Men ska du vara ett lag för toppen måste du banne mig klara av att mobilisera rätt attityd och tillräckligt adrenalinpåslag även i den här typen av matcher. Fungerar inte spelet – och det gjorde det verkligen inte – måste du försöka att bryta mönstret. Tuffa till dig. Skjuta. Dumpa. Kämpa. Fajtas. Eller åtminstone bli arg.
LHC klarade inget av det där, även om det var en tydlig uppryckning i slutperioden.
Men det var för lite och för sent.
Så typiskt när det sett ut som det gjort dessförinnan.
Det har varit flera urladdningar på kort tid och med bottengängen kvar att möta inför uppehållet var det inte oväntat med en reaktion. Naturligt? Ja. Godkänt? Nej. Att förlora uppe i Luleå är inte så mycket att säga om, det gör nästan alla, men hemmamatch mot Modo ska vinnas alla dagar i veckan.
Nu var LHC tillbaka i de gamla, akademiska synder som vi knappt sett skymten av den här säsongen. För få var för länge beredda att ta sig in på mål med risk för att det gjorde ont och överhuvudtaget blev det alldeles för bekvämt, långsamt och feltajmat.
Något eller någon som var bra?
Tja, David Rautio svarade för en del räddningar i målet, Broc Little gjorde en helt okej comeback och Jakob Lilja hade i alla fall bra fart på det han gjorde.
I övrigt?
Nja.
Det blir så många hårda ord om vi ska gå in på det.