Sjutton matcher spelade, makalösa 49 av 51 poäng. Jag vet att jag borde vänta i ytterligare en och en halv vecka innan jag skriver nästa mening, men efter ännu en stark seger kan jag banne mig inte längre låta bli.
Linköpings FC vinner det här.
För andra gången i klubbens korta historia kommer det att bli guldfest på Stora torget.
Det är inte 8–0 mot Vittsjö och Kvarnsveden och sådana resultat som ligger bakom succén. Så har det varit tidigare också. Skillnaden är att LFC inte längre sjunker för lågt i kvalitet när spelet för ovanlighetens skull inte stämmer eller när laget blir pressat mentalt. Skillnaden är att LFC nu vinner matcher som tidigare inte vunnits. Tillräckligt bra, tillräckligt effektivt. Det är sånt som ger poäng, det är sånt som ger guld.
2–1 i svåra bortamötet mot Göteborg på en av elitfobollens mest osexiga arenor var tionde raka trepoängaren. Sjuttonde matchen utan förlust. Det är nästan löjligt imponerande siffror på samma nivå som när Umeå var som bäst och konkurrensen svagare.
Har du gjort 57 mål är det så klart lätt att hylla anfallare som Pernille Harder och Stina Blackstenius, men som med alla framgångsrika lag har det byggts bakifrån. Fotbollsvärldens skönheter vinner sällan med 4–3 eller 3–2, de vinner med 4–1 och 3–0. Säkert bakåt, sedan framåt. Med bara en offensiv stjärnparad kommer du möjligen en bit, med trygghet och tålamod till det kommer du så långt du vill.
Hela vägen till guld.