Två saker slår mig när norske kämpen Marius Holtet, som på grund av huvudskada tvingats ge upp karriären i förtid, före matchen i Karlstad hyllas med en fin, känslofylld och enkel ceremoni.
Varför har inte gjorts något liknande i Linköping med skyttekungen Mattias Weinhandl?
När ska Magnus Johansson, stadens största hockeyspelare genom tiderna, få den hyllning han är värd och tröjan med nummer sju skickas upp i taket i Saab arena?
Det börjar bli dags nu, LHC.
Möjligt att det anses att det nu gått för lång tid sedan Weinhandl pensionerat sig, men att det inte gjorts något för att prisa skyttekungen är för dåligt. Vad gäller Johansson tar jag för givet att det bara är en tidsfråga innan sjuan hissas mot taket (det finns gott om plats) och jag utgår från att vi har en ceremoni att se fram emot under våren.
Varför snåla med den typen av hyllningar? Låt på osvenskt sätt fler hjältar synas. Alla klubbar kan inte ha en guldfylld historia, men alla klubbar har en historia att visa upp och vara stolt över. Det väcker känslor och jag tror faktiskt att det lockar en och annan extra åskådare. Det är inte minst viktigt i en tid som denna när LHC och många andra hamnat i en publikmässigt ond spiral.
LHC-insatsen i lördags? Med så mycket tid i utvisningsbåset (delvis självförvållat, delvis inte) var det ett styrkebesked att ta två viktiga poäng. Man ska akta sig för att generalisera, men domarstandarden har inte varit tillräckligt bra i höst och vinter. SHL har bekymmer med en för ojämn och på bredden för svag besättning. Den sanningen måste även rättskipare på den här nivån kunna få i ansiktet när det faktiskt finns fog för kritiken.