Många tror på nytt guld för Rosengård. Rätt eller fel?
Rätt. Tittar du på papperet (så här års är det svårt att titta på så mycket annat), betänker att fjolårets mästarlag förstärkt med Gaelle Enganamouit och Lieke Martens och dessutom fått 21 miljoner att spendera på tre år är det svårt att påstå något annat. Men även den här truppen är relativt tunn och försäsongen har kantats av skador. Så jag är inte alls säker.
Så vilka lag kan utmana?
Inte vilka lag, utan vilket lag. Finns spelarna i Linköpings FC? Utan tvekan. Finns spelet? Absolut. Tränaren? Det också. Med färre djupa dalar och större förmåga att vända matcher mot lågt stående försvar hade det blivit guldjubel redan i höstas. Med tanke på förutsättningarna var det ett misslyckande att det inte blev bättre än en fjärdeplats. Det har gått lång tid sedan 2009. Det borde vara dags snart igen.
Plus och minus på årets lag?
Samma som 2015. Frågetecknen: finns tillräcklig jämnhet, håller målvakterna och vem står för den fysiska och psykiska kraften när det blåser emot? Elva A-landslagsspelare vittnar om klass och anfallstrion med matchvinnare som Harder, Blackstenius och Rolfö får övriga klubbar att kasta avundsjuka blickar. Tunnare trupp än i fjol, men få andra lag kan visa upp lika starka spelare på plats 12, 13 och 14.
Vem håller ihop försvaret nu när backklippan Charlotte Rohlin slutat?
Magdalena Ericsson. Inga problem. Nästa fråga.
Finns det något lag som kan göra en Eskilstuna och överraska?
Nej, jag tror inte att Eskilstuna kan göra det igen. Övre halvan, men inte lika bra efter flera tunga tapp. Detsamma gäller Piteå och Örebro. Bättre då? Tja, Vittsjö har värvat bra. Umeå borde också bli vassare när/om alla skador läks. Och Göteborg ska väl någon gång bli mer än ett luftslott?
Vilka åker ur?
Mallbacken och Kvarnsveden. Men eventuella supportrar till Kristianstad och Djurgården ska nog inte heller ta något för givet.
På tal om det: hur långt är det till Mallbacken?
Från Linköping: 32 mil. Känns som det dubbla.
Hur var upptaktsträffen?
Som vanligt. Alla lag blir bättre, en och annan sanning blandades med sedvanliga klyschor och Hanna Marklund pratade lika mycket med händerna som med munnen. Pia Sundhage sa en massa utan att säga så mycket. Som vanligt där också.