Bergsten: "Ännu större prestation"

LÄS MER: Så ska guldhjältarna firas på hemmaplan.

Utvecklingen leds från Linköping och det skulle inte förvåna om det blir party om ett år igen. Inga jämförelser i övrigt, framförallt inga ekonomiska, men LFC är på damsidan vad Malmö FF är på herrsidan.

I fjol säkrades guldet i Vittsjö 16 oktober och nu skrev vi 29 oktober. Hösten har sedan en tid klätt träden vackert gyllene, möjligen som en föraning för vad som skulle ske denna soliga, men blåsiga och råkalla söndag. Med guldhattar på kom känslorna på en och samma gång.

Fotbollen har sina dynastier och nu är det LFC som är den nya maktfaktorn. Första gången är ofta största gången, men resan i fjol var på sitt sätt ännu mer imponerande och. . . ja, vad ska man säga nu? Med tanke på förväntningar och förutsättningar skulle jag säga att det är det den största prestationen.

Av förståeliga skäl efter alla stjärntapp finns där inte samma spets och briljans. Där det blev 3–0 då har det blivit 1–0 (eller 0–0) nu och det räcker det också. Trots att så många försvunnit och att så många kommit till består vinnarkulturen och den kollektiva styrkan.

LFC har inte alltid varit fantastiskt, men väldigt mycket bättre än alla andra.

Mitt i alla superlativer ska också konstateras att allsvenskans övre halva totalt sett tappat i kvalitet – ett helt lag med toppspelare har lämnat för klubbar utomlands och i de allra flesta fall saknas ekonomiska medel saknas för att värva ersättare – och egentligen är det bara LFC som hållit klassen.

Utan tränaren och offensiva spetsen gick inte laget in som favorit i våras.

Nu?

Med vassa sommarvärvningar samtidigt som Rosengård sålt av det bästa man hade (och kommer Lotta Schelin ens tillbaka?) är det ingen tvekan vem som har den bästa truppen. På papperet och på planen. Ibland behöver inte den idrottsliga logiken vara svårare än så.

Rosengård har inte värvat så mycket och mest gammalt, medan LFC från start hittade rätt med bland andra Lina Hurtig och Marija Banusic. Och så sent som i somras kom Kosovare Asllani, Anna Oskarsson, Nicoline Sörensen och Frida Maanum. Inte minst vinnaren Asllani var en riktig prestigevärvning som betalat sig. Pr- och marknadsföringsmässigt borde klubben kunna utnyttja henne ännu mer i framtiden.

Det har luktat vinnare om det här laget under hela säsongen och befinner du dig i närheten är det svårt att inte få en känsla av sammanhållning och lagkänsla. Det är en förklaring till framgången. Vassa värvningar en annan. En noga genomtänkt och långsiktig satsning med utveckling av unga spelare ytterligare en. Det starka drivet en fjärde. Bästa spelarna och en gynnsam miljö inte att förglömma.

Tjejerna är självklart viktigast, men för mig är Kim Björkegren, tränaren, den allra största vinnaren.

Han kom tillbaka till Linköping som en riktig doldis, har givit spelarna utrymme att spela där och som de trivs bäst och sedan har laget formats utifrån deras styrkor. Jag gillar hur trygga alla ser ut. Precis som företrädaren Martin Sjögren har han lyckats anpassa det taktiska upplägget till spelarmaterialet och inte tvärtom.

Att inte Sjögren blev årets tränare 2016 var årets skämt och blir inte Björkegren det nu kan priset läggas ned.

Målstarka LFC har under de senaste åren tagit stora taktiska steg och visat att det kan också kan spelas mer försvarsinriktat som så behövs. Nu saknas inte heller de skrapsår och den dos av vinnarmentalitet som inte alltid funnits där genom åren.

Det är sånt som också ger resultat.

Det är sånt som ger guld.

Så jag säger grattis, till Kim Björkegren och alla andra, till ett synnerligen väl utfört arbete.

Guldet är klart och det var förstås ett alldeles för bra läge för att det inte skulle sluta lyckligt.

Alla lag behöver ett hjärta och LFC har många. Där finns Janni Arnth som bara blivit bättre med ökat ansvar när Magdalena Eriksson och Jessica Samuelsson lämnat, där finns Jonna Andersson som varit med om alla guld, där finns Claudia Neto som inte säger så mycket men som knappt slår en passning fel, där finns Kristine Minde som springer och springer och gör sitt jobb oavsett om hon är back, mittfältare eller anfallare, där finns Emma Lennartsson som alltid gör det hon ska och där finns många andra.

Nu gäller att se till att så långt det är möjligt behålla dem som har kontrakt och skriva nya med bland andra Andersson, Neto och Minde. Då känns det ännu mer som början på en ny storhetstid. Allt fler internationella storklubbar satsar numera en bråkdel av sina gigantiska budgetar på sina damlag och Sverige riskerar att hamna allt längre ned i näringskedjan.

Där ligger den allra största utmaningen just nu.

Sverige är erövrat, men får att nå toppen i Europa krävs mer miljoner som LFC ännu inte har.

Men strunta i det just nu.

Passa på och njut.

Det är ni värda.

För örvigt tycker jag att Kosovare Asllani borde få "Diamantbollen" om några veckor,

LÖPSEDEL: Här kan du ladda ner en guldlöpsedel att spara.