När jag var liten för snart hundra år sedan hade jag Björn Borg som min stora idol. Det var perfekt, för han vann nästan alltid. Däremot ville jag inte ha något favoritlag för att inte bli för besviken om just det laget skulle förlora.
Nu säger jag samma sak som jag ofta sa då.
Man får faktiskt ändra sig.
Det är förmodligen bara jag som minns att jag skrivit det, men när Linköpings FC gjorde klart med Marija Banusic som en av ersättarna till förlorad anfallskraft funderade jag på om talangen skulle passa in i mästarlagets väloljade maskineri.
”Det känns som en något oväntad LFC-värvning. Vågad? Det också. Talangen sticker ut på gott och ont. Fem klubbar på sex säsonger behöver inte säga ett dugg, men det kan också säga mycket.”
Så uttryckte jag mig då.
Nu, ett antal månader och en försäsong senare, känns det väldigt lockande att spela Marija Banusic som allsvensk skytteligavinnare till 20 gånger pengarna.
Ibland kan det väl vara okej att ändra sig?
Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö svarade för 47 av 73 mål under guldåret 2016. Ingen av dem är kvar. Tränaren Martin Sjögren är numera förbundskapten i Norge.
Det är mycket för LFC att försvara, men samtidigt så många som är nya och som därmed inte har så mycket att försvara. Jag tror att det kan vara en fördel. Det kommer inte att vara lika sprakande som i fjol, men där finns en grundläggande trygghet och stabilitet med fyra landslagsspelare i backlinjen och seriens bästa spelare (?), Claudia Neto, där framför.
Du behöver inte vinna med 3–0 eller 4–0.
1–0 och 2–0 kan räcka långt det också.
Och så finns ju Marija Banusic, som gjort mål i i stort sett varenda match under vintern och våren. LFC blir tredje damallsvenska klubben sedan hon lämnade Uppsala som 17-åring. Dessutom har hon hunnit med en sväng i engelska Chelsea.
En fågel tycks ha hittat sin flock och i en utmärkt TT-intervju läser jag om hur hon själv uttrycker det:
”Jag har spelat i många lag där tränaren försökt ändra mig från den spelare jag är. Jag kanske inte är en typisk svensk spelare.”
Och:
”Nej, jag har inte känt den tryggheten. Jag kan inte sättas i en ram, jo, vissa ramar förstås, men sista tredjedelen ska vara fri. Det förstår alla (i LFC) och därför har det blivit ganska många mål och inte bara för mig.”
Intressanta tankar.Kim Björkegren, nye tränaren, har ett sällsynt tufft uppdrag att ta över efter hyllade Martin Sjögren, men har inlett med att visa sig vara tillräckligt prestigelös för att ändra formation och anpassa systemet till spelarna och inte tvärtom.
Det är en bra start.