Lika bra att ta det direkt.
24 år ung är Madelen Janogy en av svensk damfotbolls allra största och mest spännande talanger. Eller som det ofta hette förr i tiden: en av våra mest oslipade diamanter. Jag har den allra största respekt för den resa som hon har gjort – och gör.
Att på det sättet visa sin skörhet och dela med sig av sina mardrömmar och psykiska ohälsa vittnar mer än något annat om en inneboende styrka och ett stort mod. I dessa tider behövs det mer än någonsin.
Detta sagt efter hemska 0–3 i hemmamötet med Kristianstad:
Det är inte sen som LFC behöver förstärkning. Det är nu. Det är nu som för många spelare är skadade och inte kan spela. Det är nu som det finns en jättechans att spela till sig ett drömläge för att ta sig tillbaka ut i Europa med en tredjeplats som hela vägen till Champions league bär.
Madelen Janogy hade varit en prestigevärvning, inget snack om det, men hon har inte spelat eller ens tränat med ett lag på nästan ett halvår och om vi nu bortser från det viktigaste att hon känner sig frisk så kommer det att ta tid innan hon kan starta i allsvenskan.
Man ska ha respekt för det också.
Så ska Olof Unogård & Co hitta någon förstärkning innan transferfönstret stänger om några dagar, och det är ambitionen, är behovet snarare att hitta någon spelare som är redo och som mer kortsiktigt kan göra skillnad. Jag vet att det framförallt tittas i Nordamerika där det finns gott om spelare som är sugna på spel även i höst.
Då gäller att hitta rätt utan att det kostar så mycket. Mer än något annat behöver LFC någon som klarar av att spela både på mittfältet och i anfallet. Och som är i tillräcklig matchform för att göra det direkt.
Glöm förstaplatsen, glöm andraplatsen – den här hösten kommer mer än något annat att bli ett race för att komma trea. Jag skulle faktiskt säga att det blir ännu viktigare än att komma etta eller tvåa. Det låter kanske märkligt, men jag tror att ni förstår vad jag menar.
Så vitalt känns det att få en biljett till Champions league igen. Resan tillbaka till Sverigetoppen går den vägen. Rosengård och Göteborg är för bra och har lag och trupper som gör att de bara kan sparka undan benen på sig själva för att inte hamna i topp.
Jag kan inte se det hända.
Vi har alla våra dåliga dagar. Jag också. Ibland blir allt bara fel och ibland kan det vara dåligt. Men att på den här nivån vara så svagt som LFC var i första halvlek mot Kristianstad. . .nej, det var under anständig nivå och bara för dåligt. Efter inte ett enda insläppt mål på fyra hemmamatcher var det som om defensiven, framförallt på vänsterkanten, fått solsting i värmen. Eller om det möjligen var bensinstopp som en följd av tätt matchande och för många skador.
Ingen press på bollhållaren. För långt ifrån i markeringen. Öppna ytor. Försvar en och en utan understöd.
Ungefär så.
Kristianstad hittade in med bollar bakom LFC:s backlinje som inte heller fick någon hjälp när alldeles för många tog för dåligt ansvar. Sen fungerar det förstås inte heller att vara så passiv som Nilla Fischer var före tredje baklängesmålet. Det var ett exempel och det fanns så många fler.
Framåt?
Tja, samma sak där.
För dåligt.
Det är ingen merit att ha bollen om du inte gör något med den och det är lätt fundera över var det raka djupledsspelet som var så effektivt till en början tagit vägen?