Den gångna veckan har varit en av de absolut bästa i mitt liv.
Som jag skrev på facebook i torsdags:
"Yiiiihaaaa! För första gången på 20 år är jag MEDICINFRI! Två decenniers epilepsiproblem är plötsligt under kontroll tack vare ändrad kost (mindre kolhydrater/socker). Helt fantastiskt, det känns som jag flyger idag!"
Så är det.
Mindre kolhydrater/socker har gett mig ett nytt liv. Ett friskt liv.
Plötsligt känner jag mig stark. Pigg. Lätt.
Att bli frisk när man varit så sjuk är som en dröm. En känsla svår att förstå för friska människor, tror jag.
Jag satt nyligen och tänkte tillbaka på mina 23 år som sportjournalist på Corren. Jag gjorde det för att jag nu bytt spår och blivit redaktionschef.
Det blev en fantastisk nostalgitripp. Från mina första stapplande steg i huset, med Jörgen Auer som fantastisk mentor, till alla underbara möten och upplevelser på små och stora arenor.
Jörgen som inte bara lärde mig göra tidning, utan också lärde mig så mycket om livet, och idrotten bortom alla resultat. Även om ingen var mer noggrann med just resultaten än Jörgen, så var det heller ingen på sportredaktionen som såg på idrotten, och livet, som just han.
När Jerrevång, Nydahl och Bergsten jagade in på redaktionen från diverse matcher, uppeldade efter förluster och segrar för LHC, Saab och ÅFF, log oftast Jörgen och sa något i stil med: ”jaja, det är bara idrott”.
Jörgen fick mig, sporttoken, att se att idrotten är så mycket mer än bara mål, poäng och utvisningar. Som livet självt. Fylld med samma känslor, glädje, sorg, spänning och gemenskap, men också det nödvändiga som organisation och ekonomi.
Målen, poängen och utvisningarna i all ära, men det är människorna som gör idrotten.
Med den dimensionen för ögonen, dimensionen Jörgen gav mig, blev mina sportjournalistår rena drömmen.
Tyvärr var inte hälsan en dröm under dessa år och när jag nu vet vad som orsakat så mycket problem för mig, nämligen att jag ätit för mycket kolhydrater och socker, så inser jag vilken minimal hjälp idrotten varit i det hänseendet.
Gå in på vilken idrottsarena som helst och det är rena mardrömmen för den som mår dåligt av socker. Ni som mår bra av socker är verkligen att gratulera.
Utbudet av söta drycker, godis och skräpmat är enormt. En försäljning som ger idrotts-Sverige tiotals miljoner kronor varje år.
Barerna på de största arenorna, med all alkohol de erbjuder, är förstås stora inkomstkällor också, men mest pengar gör idrotts-Sverige på skräputbudet i kioskerna.
Det var det utbudet jag min idiot öste mig full av under de 23 år idrottsarenorna var min arbetsplats, utan att förstå att det påverkade min hjärna så negativt.
Mitt ansvar fullständigt förstås, men jag undrar vilket ansvar idrotten känner för kosten de erbjuder sina kunder?
Vilken kost står idrotten för?
Är det varm korv, pommes frites, choklad, chips och läsk som LHC, ÅFF , LFC och Piraterna vill förknippas med?
Vore jag LHC skulle jag öppna ett par kiosker i Saab arena med ett utbud liknande Hälsofreak i Linköping.
Det vore en inkomst att vara stolt över.
Christer Kustvik är redaktionschef på Corren och skriver krönikor på lördagar.