Oktobersol, långa köer vid kaffeserveringen och härlig stämning på läktarna. För ett lag var publikinramningen det enda att minnas lite extra, för det andra var resultatet kanske början på något nytt?
Härlig inramning på Kopparvallen igen och långa köer skvallrade om att "Bruket" har ett fotbollsintresse, trots de skrala publiksiffrorna efter de lättade restriktionerna.
Förhoppningen är att det kan bli ÅFF:s styrka när laget nu går in i en ny ångestfylld höstmånad. Fyra poäng ner till nedflyttning, med fem matcher kvar att spela om, är ingenting att skoja bort och med skador på viktiga spelare får inte ÅFF falla ihop på det här viset särskilt många gånger till.
Att hemmapubliken sluter upp på lagets två återstående matcher, den sista i novemberkylan den 20:e, kan bli helt avgörande för framtiden i division 1.
Det märktes, inte minst på Josh Bragg efter matchen, att publiken betyder mycket.
Att City kunde stå för den här insatsen och moralsegern var något jag inte såg komma. Det överlyckliga jublet efter 1–2-målet betydde mycket för laget. Dejan Polic pratade efteråt om realism inför att laget lär åka ur ettan i år vilket gör att kommande vinter blir oerhört intressant.
Hur satsar det nya lagbygget och går det överhuvudtaget att få med sig hela Linköpings herrfotboll igen?
På vägen ner till Kopparvallen lät jag Markus Krunegårds "Askan är den bästa jorden" gå på repeat ett par gånger. Låten handlar om att resa sig igen efter en period av motgångar. En symbolisk innebörd för båda lagen? Reser sig ÅFF igen, och går det att få Linköpings herrfotboll att flyga?