Fotbollens förbundskapten Janne Andersson brukar framhålla att då är då och nu är nu. Det kan överföras även här. Då var då och Linköpings HC:s herrar var ett lag för toppen med ambitioner och möjligheter för guld. Nu är nu och det må låta brutalt att säga det, men LHC är ett bottenlag och måste lugna ned sig och inse det.
Inte bara klubben med spelare och ledare utan också fans och övriga inblandade. Orimligt höga förväntningar och taskig självbild är inget angenämt sällskap under en nödvändig ombyggnad.
Innan Klas Östman, tränaren, skrev på kontraktet i våras ville han veta att självbilden förändrats och nu nämner han det så fort han får chansen. Förändringar tar tid och spelas det för första gången på flera år slutspelshockey i Saab arena framåt våren är det en framgång.
Låt oss börja där.
Är det något som talar för en roligare vinter så är det att det kan bli mer lugn och mindre stress. Kombinerat med en tränare som passar det här laget bättre, ett mer genomtänkt lagbygge och inte minst bättre målvakter ser jag inte att det ska misslyckas på samma sätt som i fjol. Så vad sägs om en tiondeplats?
I motsvarande krönika, till den bilaga som kom för två år sedan, ställde jag bland annat två frågor: Vem mer än Broc Little ska göra målen? Håller Mattias Bäckmans rygg? Jag skulle banne mig kunna mig kunna kopiera det där. Truppen är tunn och LHC kommer inte att tåla för många skador på bärande spelare. Det märks för alla lag när tänkta topplirare är borta och det märks ännu mer när truppen ser ut som den gör.
Med tanke på de senaste säsongerna inbillar jag mig att starten blir extra viktig. Några snabba vinster skulle betyda mycket för att minska risken för växande tvivel och sargat självförtroende. Det får inte bli en ny flopp. Det får inte bli att det om ett år ska börjas om igen.
På damsidan har inte LHC lika långt till toppen, även om det även där tappats en del mark under senaste åren. Nu har Thomas Pettersen, norske tränaren och sportchefen, i större utsträckning fått bygga sitt eget lag och allt annat än topp fyra och semifinal är en besvikelse.
Målet är att slåss om SM-guldet och då ska kraven vara höga. Jag måste säga att jag gillade mycket av det jag såg i genrepet mot Djurgården förra helgen. Inte minst nyförvärven. Jessica Adolfsson, Olivia Zafuto, Sydney Brodt, Andrea Dalen, Justine Reyes och Lenka Serdar har alla möjligheter att ta plats i toppformationerna.
Adolfsson tog sina första skridskoskär i Linköping med omnejd, men för att behålla ett topplag är LHC fortsatt beroende av sina utländska spelare. Långsiktigt står målet fast att bygga mer från grunden och med fler egna spelare. Det är förmodligen nödvändigt för ökat intresse.
Vet annars inte hur många gånger genom åren som jag fått höra att LHC borde nobba damerna för att det inte ger något tillbaka utan bara kostar en massa pengar.
Jo, damerna kostar mer pengar än vad de drar in. Nej, damerna kostar inte en massa pengar.
Inom idrotten finns alltid en del av verksamheten som drar in de stora stålarna och för en elitklubb i ishockey är det herrlaget. Inget konstigt med det. Men det går inte att bara bygga sin verksamhet på ett lag. 2021 ska det finnas plats för alla, även om det tyvärr allt oftare visar sig att inte alla tycker så.
Allt fler satsar alltmer och då gäller att hänga med. Vi kan alla vara överens om att det borde vara mer jämlikt och att den kampen betyder mer än ett SM-guld. Samtidigt skulle det i det sammanhanget inte skada om SDHL vässade till sin egen kommunikation. Det var upptaktsträff i måndags, men det hade man gjort sitt allra bästa för att vänta så länge som möjligt med att tala om.