Linköping HC tar små steg i rätt riktning men när resultaten går emot kan det vara svårt att se det positiva.
Att man inte ska dra för stora växlar av träningsmatcher har alla hört tusen gånger, kanske än mindre när två av lagets bästa spelare får matchstraff efter 30 minuter.
Men, faktum kvarstår.
LHC har nu spelat tre träningsmatcher och förlorat samtliga. Efter måndagens ispass gjorde Klas Östman en nykter analys av läget där han förklarade att resultat i träningsmatcherna inte är det viktiga. Han poängterade samtidigt att det finns en risk att det sprider sig en oro om det radas upp förluster under försäsongen.
Jag är fast övertygad om att spelare och ledare inte känner någon stress för tillfället. Vi är fortfarande bara inne i augusti och det är knappast nu LHC behöver visa upp sig från sin bästa sida.
Annat är det med supportrarna, och det har jag förståelse för. Om en svag fjolårssäsong följs upp med en svajig försäsong är det lätt att peka på det som inte fungerar.
Men det finns en väsentlig skillnad i år.
Under försäsongsmatcherna i fjol hade LHC stundtals svårt att ta sig ur egen zon. Defensiven var bräcklig samtidigt som anfallsspelet knappt existerade. Redan nu känns laget mer bekvämt med pucken och det syns att man föredrar att spela sig ur svåra situationer snarare än att slå sarg ut.
Men för ett lag som har storsatsat, efter ett gäng år utan slutspelsplats, vill supporterna ha leverans direkt. Det finns en pessimism som sitter i stadens väggar och med tanke på den inledande resultatraden kan det vara svårt att släppa den.