Kinda ridklubb i Pinnarp är Helen Bizzottos och Staffan Lindhs ridklubb. Nästan. Hon är ridskolechef, han anläggningschef och tränare. Men de bor inte i Pinnarp utan sju kilometer därifrån. I Mjölsefall där Helen är född och uppvuxen. På tal om född så föder paret upp hästar i Mjölsefall. Just nu har de tre treåringar gåendes i hagarna kring Helens föräldragård som brorsan Jörgen driver i dag.
Just nu råder lite stiltje i klubben. Man har haft sommarridläger. Och ska ha en tredagarstävling i mitten av juli. Men nu har de tid att ta emot besök, alla är hemma. Det är Helen Bizzotto, Staffan Lindh, 18-åriga Nathalie, och så familjehemsplaceradeTuwa, sex år.
De bjuder på kaffe. Och gott bröd. Särskilt kakorna.
Men så är de gjorda av en specialist också. Kanske en blivande konditor? Helens 18-åriga dotter Nathalie, hoppryttare i Kinda ridklubb som rider sista året på ponny. Framgångsrikt ska tilläggas. En SM-start hägrar i Vetlanda i augusti. På egna uppfödningen Olbiz le Rhino.
– Det är jag som har lärt upp honom, säger Nathalie.
Och nästa år blir det stor häst?
– Jag har väl tänkt att rida någon av våra stora här hemma. Då får jag börja om och lära upp någon av treåringarna.
Annars vill hon satsa på skolan. Hon pluggar på Folkungagymnasiet i Linköping. Prio 1: skolan. Prio 2: ridningen.
Men hon älskar ju att rida! Det säger hon i alla fall vid fikat.
– Jag älskar att hoppa. Det är därför jag rider.
Hon säger det som svar på en fråga om vad som är så speciellt med hästar.
På samma fråga säger Helen:
– Jag har alltid haft häst och vet nästan inte hur det är att inte ha det. För min del är det nog alltihop. Det handlar inte bara om hästarna utan hela ridskolan. Att få jobba med hästar och barn. Med nybörjare och privatryttare. Allt tillsammans.
Staffan då?
– Genom åren har jag träffat lika många individer som olika hästar. Man måste lära sig att läsa av varje häst och arbeta med olika sätt för att nå samma resultat. Man måste anpassa sig till hästens förmåga och mentalitet.
I skolan har Nathalie haft en självvald kurs i specialidrott – gissa vilken? Och gissa vem som är tränare och den som sätter betyg? Jo, Staffan.
Hur är då Nathalie som ryttare?
– Otroligt träningsvillig och slarvar aldrig. Hon skulle aldrig sitta hemma och titta på teve i stället för att rida. Hon är väldigt rädd om sin häst.
– Något hon måste lära sig fokusera mer på är att ta till sig det hon gjort bra. Inte det mindre bra. Mental träning helt enkelt.
Såväl Staffan som Helen har själva tävlat en hel del. Staffan till och med i svår klass (han var som bäst på 90-talet), och Helen i medelsvår.
Din största merit, Helen?
Hon grunnar och kommer inte på någon. Men det gör Staffan.
– Du slog mig en gång.
Det skrattar vi åt och talar om framgångar och meriter. Om livet. Det finns vardagar och små händelser man kommer ihåg in i minsta detalj. Och andra, större som man kanske skulle tycka mer intressanta som är bortglömda. Staffan har till exempel svårt att uttala sig om hans egen meritlista.
– Men jag kommer ihåg en lätt A-klass i Västervik en gång för länge sedan. Den var perfekt och gav en hundraprocentig känsla.
Bättre kan det ju inte bli.
Är det mycket hästsnack kring köksbordet?
– Njae, dagligdags blir det nog mer om planeringen för den och den hästen, säger Staffan.
De pratar förstås om Kinda ridklubb också. Under året har klubben för första gången haft ett elitlag på ponny. Ett lag där Nathalie har ingått och där Staffan har varit lagledare. Nathalie är för övrigt inte ensam startande från klubben i SM. Även Ida Claesson har kvalat in.
Så nog finns det att prata om.
– Här får du Jörgen, säger plötsligt Tuwa och överlämnar en liten teckning. Hon har ritat mig på en häst.
Tack.