Man får åka en stund om man tänker hälsa på snart 14-årige Benjamin Pettersson hemma i Skansen, drygt en mil söder om Kisa. I alla fall om man utgår från Linköping. På väg mot och förbi Kisa hinner jag undra över hur det kan vara att satsa på en idrott, eller annat, när det är långt till tävlingar och sammandrag/träningar. Måste det inte krävas extra mycket talang och arbete om man ska lyckas och bli landslagsmässig?
För landslagsmässig är just vad Benjamin är. I sommar drar han till Frankrike för att vara med som reserv i det svenska westernlaget i European Youth Cup, europeiska ungdomscupen.
– Jag rider så ofta jag hinner och kan, säger Benjamin när vi står i stallet och han sadlar på Lansbury VIP, eller Red som han kallar det sjuåriga stoet. En Welsh Cob som hälsar artigt på en nykommen gäst.
Till Benjamins förtjusning finner vi varandra, Red och jag. Hon vill gosa.
– Lustigt. Hon brukar vara lite avvaktande mot främlingar, säger Benjamin.
Om han inte rider hemma på gården så gör han det i Vimmerby på Tjust Western Riders bana. Och ofta betydligt längre bort.
– Väldigt ofta får vi åka lång väg för våra träffar. Närmsta träffen brukar vara 25 mil bort, säger den unge ryttaren från Skansen som ligger nära nog på gränsen mellan Östergötland och Småland. Postadressen är Gullringen.
Träffarna han pratar om ingår i SQHA:s (Swedish Quarter Horse Association) ungdomssatsning och äger rum en gång i månaden, ofta i Västergötland där det finns många klubbar..
Benjamin och Eva berättar tillsammans om träningen och säger att huvudtränaren heter Erik Brodin som kommer till Vimmerby två gånger om året. Annars ser de honom på tävlingar och träffar. Benjamin ska snart även börja träna för Magnus Gustavsson på Solberga utanför Vadstena.
Sedan har Benjamin förstås en tränare till som dessutom känner honom utan och innan och som följt honom hela livet. Eva Nilsson. Mamma.
– Det är hon som har lärt mig mest. Hon säger inte bara gör det och gör det utan förklarar hur det känns och överför den känslan till mig. Jag skulle aldrig ha kommit så här långt utan henne, berömmer Benjamin.
Han är van att ge beröm. Mest gör han det till Red som får beröm eller/och godis för varje rätt genomfört moment. Ja, även quarterhästen Lovis, en femåring som håller på att läras upp och som rids av såväl Eva som Benjamin får beröm. En framtidshäst. Även Red har framtiden för sig.
Precis som Benjamin.
Den unge ryttaren har ridit på vanlig ridskola, men hittade vägen in i westernridningen tack vare mamma. Hon som en gång var riktigt bra i dressyr, på gränsen till landslaget, men kom att byta till western.
Vilket alltså även Benjamin gjorde.
– Det finns så många olika grenar och allting är mera avslappnat, utrustningen är väldigt härlig – det känns som hemma när man sätter sig i sadeln. Och sedan är det förstås nåt visst att det är jag själv som har gjort jobbet med hästen.
Särskilt gillar Benjamin kogrenar där man jobbar med kalvar (förbjudet i Sverige, man får använda en dummy i stället). Eva säger att han är väldigt bra på horsemanship också. Lite som frihetsdressyr.
Han visar några prov på det med Red. Först från marken, men sedan sitter han upp i sadeln. Sjunker liksom ned i den.
Och känner sig som hemma.