Nu ser man att LHC har blivit ett lag igen och nu kan vi se framtiden an, även om det är många viktiga matcher kvar. LHC gav aldrig HV chansen att ta sig igenom LHC:s försvarsmur och det kändes som man mer eller mindre gav upp matchen när det blev svårare än man förväntat sig.
Fransson underbar i par med Junland, Calle Gunnarsson med Majesky lika säkert som ett kassaskåp och Louma strålande städgumma bakom "Mange" samtidigt som Öhrstedt klarade återtåget till Elitserien med bravur. Dessutom skapar Stana en trygghet därbak med sitt lugna, säkra spel och han kan nog räkna med att få vakta buren så länge han håller stilen. Inget hattande här inte!
Nu är vi med på banan igen och kan "spela en match i taget" och ta revansch på en så tidigare tråkig säsong.
Ett bra försvarsspel är Janne och Magnus adelsmärke och det känns stabilt, tryggt och säkert på alla håll och kanter.
Emvall nyss hemkommen från landslaguppdraget syns inte som vi är vana att se, men han gör ett jättejobb i spelet utan puck. Nu väntar vi bara på att Tim Eriksson skall få till det också.
HV kommer ut till andra perioden och verkar glömt bort att det fortfarande är match, (vilket förvånar oss alla på läktaren) men det är bara att tacka och ta emot vilket gav LHC möjligheten att för första gången på länge, vinna den andra perioden och även i tredje perioden stå emot HV:s sista tappra försök i att komma ikapp, när Jukka Vuotilainen reducerat till 1-2 halvvägs in i tredje.
Att Mårts var besviken på sina mannar efter matchen har vi full förståelse för och vi tackar och bugar att grabbarna tog vara på den chansen. Det märktes att HV hade en dag på jobbet medens LHC kämpade och slet för sin framtida existens i Elitserien. LHC skickade ner Frölunda under strecket, eftersom de fick storstryk mot Färjestad hemma, ett FBK som förhoppningsvis kommer till Cloetta Center på torsdag självgoda och proppmätta.
Nu skiljer bara fyra poäng ner till kvalserien, men det struntar vi i eftersom det är "bungyjump" i tabellen som gäller.