Holm tog emot den samlade journalistkåren i Våxnäshallen i Karlstads utkanter.
-- Jag bor bara på andra sidan motorvägen, så jag hann faktiskt hem och dammsuga lite efter träningen här i morse, säger Holm.
När klockan så blir 13 kommer Svenska Dagbladets reporter med besked och blommor. På gratulationskortet står juryns motivering: "För det olympiska guldhoppet i Aten från förtvivlan till succé, ett sagolikt ögonblick i svensk idrottshistoria."
-- Jag har sett höjdhoppsfinalen på video i sin helhet en gång. Då tänkte jag faktiskt själv att "det här går ju aldrig", så jag förstår att det var rätt spännande, säger Stefan.
-- Jag har i efterhand hört historier om folk som stannade bilen vid vägkanten för att de inte vågade köra vidare, eller de som skrivit i mejl att de bytte soffan mot fåtöljen för att jag skulle få mer tur.
Men på plats i Aten hade Holm en annan syn på dramatiken. Holm hade rivit två gånger på 2,34 och var på väg mot ännu en förhatlig fjärdeplats i OS. Han visste redan då att han behövde tangera sitt personliga utomhusrekord för att ens få en medalj.
På läktaren hade pappa Johnny slutat filma. Han gillade inte vad han såg genom sin lins, ansatsen stämde inte och sonen kom fel mot ribban.
-- Innan sista försöket på 2,34 snackade jag lite med farsan. Han sade som vanligt att jag skulle träffa ansatsmärket och driva på in mot ribban, berättar Stefan.
I sin iver att få hoppa gick Holm ut på ansatsbanan för tidigt, då Dragutin Topic inte insett att det var hans tur. Därför blev väntan extra lång.
-- Men jag kände ändå ett märkligt lugn. Jag visste ju att jag hade tagit 2,34 med luft under träning på Cypern bara sex dagar tidigare.
-- På väg fram mot ribban kände jag att jag träffade ansatsmärket och hade ett bra driv fram mot ribban...och i nästa ögonblick stod jag där på madrassen och jublade.
Det var i det sagolika ögonblicket, som skiljde succé och förtvivlan, som Stefan Holm gjorde sitt livs hopp. En fenomenal fullträff som tog honom rakt upp mot Atens kvällshimmel och högt, högt över ribban.
-- Hade ribban legat på 2,40 hade jag nog klarat, säger Stefan.
Men trots jättehoppet var Holm ännu utan medalj. Han behövde ta en höjd till, nu när ribban låg på det personliga rekordet.
-- Jag var åter ute för tidigt på ansatsbanan och de sköt igång ett semifinallopp på 400 meter häck för damer. Det var nog därför det såg ut som jag hade en privat bönestund inför hoppet.
Efter den extra koncentrationsakten genomförde Holm sin vanliga procedur; med att blåsa upp mot den snaggade kalufsen och lätt dra handen över ansiktet och håret innan han tog fart mot ribban.
Han jublade redan innan han landat i madrassen.
-- Det var inte ett lika bra hopp som på 2,34 -- men ribban låg ju kvar även om den darrade lätt.
Sedan följde en väntan som Stefan knappt orkade följa själv. Men när klockan klämtat för amerikanerna Matt Hemingway och Jamie Nieto återstod bara ett hot, tjecken Jaroslav Baba.
När ribban föll till marken sprang Stefan ut mot läktaren och fick en jättekram av sin far.
-- Nu tar du 2,40, sade Johnny.
-- Nej, inte i dag. Jag orkar inte, sade Stefan.
Dramat hade blivit för stort även för Stefan Holm. Efter nio hopp var kroppen fysiskt utpumpad och efter dramat var det omtumlade huvudet fyllt av eufori.
-- Men jag kände också en enorm lättnad och jag orkade inte hoppa mer. Jag ville bara springa mitt ärevarv.
Det tog några dagar innan Holm fick tillbaka inspirationen att hoppa igen.
-- Under 2003 hade jag faktiskt planer på att sluta efter OS. Men någon vecka efter OS märkte jag att jag fortfarande blev förbaskad när jag rev. Jag kände också att jag har en del outtaget resultatmässigt. Jag vill hoppa 2,40 och också sätta svenskt rekord.
En bragd i sig under 2004 var att Holm var obesegrad i samtliga 22 tävlingar.
-- Det var också en dröm att vara obesegrad under ett helt kalenderår. Jag vet inte riktigt vilken bragd som var störst för rent tävlingsmässigt var ju OS-finalen inte min bästa tävling. Då var jag mycket bättre när jag vann inomhus-VM.