Hon fajtas mot fördomarna

Hon har hållit på med olika kampsporter sedan tonåren – först med karate, sedan vidare med kick- och thaiboxning. 2005 hittade hon MMA. För henne, som arbetar med vård och omsorg och är kvinna, är det ett fritidsintresse som går på tvärs mot förväntningar och normer.

– Man möter fördomar. Inom yrkeslivet kan man få höra att man som tjej borde syssla med dans eller tennis. Eller att de har svårt att förstå sig på mig som person, för att jag är en sådan som slår en annan människa, säger Lisa Engelke.

Människor hon möter kan tro att hon är en tuffing: att hon är hård och kall, en sådan som kör över folk utan att ta hänsyn. De blandar ihop utövandet av sporten med våldsamhet i sig, menar hon.

– För mig handlar det inte om att slå någon, och det har det aldrig gjort. Det handlar om ett sportsligt utövande, och det här råkar vara den sport som jag har fastnat för.

Lisa tränar på Kampsportcentret i Linköping. En tidig onsdagskväll har tio personer samlats i klubblokalen i centrala stan. De joggar runt i ett litet rum med en bur i hörnet. Smashing Pumpkins spelas i ljudanläggningen. Efter några minuter delar de upp sig i fem par och sparrar lätt mot varandra. Slagen och sparkarna stannar av precis innan de träffar motståndarens huvud, armar, ben eller torso. Tills någon av dem går in på kroppen och försöker få in ett grepp på motståndaren. Då fortsätter kampen på marken. I ena hörnet tränar Lisa mot David Hanumjan.

Förra helgen vann hon 64-kilosklassen amatör-SM i shootfighting, en lättare form av MMA: Mixed martial arts. Eller blandade kampsporter, på svenska. MMA förs både i stående läge; med inslag av thaiboxning och kickboxning; samt i markläge med tekniker från brazilian jiu-jitsu och brottning.

– Det är en väldigt rolig och krävande sport, både fysiskt och mentalt. Du behöver vara oerhört uthållig och explosiv i närkamperna. Och stark på flera olika sätt. Du behöver bra koordinationsförmåga eftersom du både slåss och sparkas samtidigt som du ska försvara dig mot nedtagningar.

Deltagarna bestämmer hur hårt de ska slå innan sparringen börjar. På vanliga träningar blir det oftast lätta slag. När de tränar för matcher och tävlingar går de upp till 70-80 procent av maximal kraft, och använder hjälmar.

För en person som inte sysslar med kampsport kan det låta farligt och brutalt. Och hur går det när tävlingsmänniskor och vinnarskallar tränar, i en sport där seger är lika med att försätta en motståndare ur stridbart skick med sparkar och slag? Enligt Lisa Engelke finns det inte utrymme eller tolerans för den typen av tänkesätt och agerande i MMA. Hon har själv tidigare tränat löpning, cykel och spelat tennis.

– När man tränar som vi gör; att vi brottas, stryper och låser varandra, så måste vi ha en stor ödmjukhet inför varandra som klubbkamrater. Att vi uppmuntrar och lär ut snarare än att vi har prestige och vill trycka ner och skada. Det är en väldigt kamratlig stämning här, med mycket omhändertagande av varandra både på ett idrottsligt och personligt plan, säger Engelke.

I början av terminen får nya utövare lära sig vad som gäller.

– Att här tränar vi för varandra, med varandra. Om vi märker att någon visar en dålig attityd så pratar vi med den personen. Som en kollegial uppfostran där vi visar på att vi uppför oss väl mot varandra här och inte är hårda. Och så håller vi oss uppdaterade till vilka personer som tränar här – man får inte vara aktiv utanför klubben, slåss eller hamna i brottsregistret. Då blir man utesluten omedelbart. Sådant märks ganska snabbt. Om någon har problem med attityden så blir de kortvariga här, säger Lisa Engelke.

Utan att jag frågar specifikt om kriminalitet så tar hon upp det. Varför, undrar jag.

– Jag tror att det är för att vi är vana vid att folk tror att kampsportare är våldsverkare. Den bild av sporten som kommer fram mest i media är när någon som är fan av sporten har varit med om någon olycklig händelse eller gjort något som inte är positivt. Men vi som tränar och tävlar är överlag ganska trevliga personer. Om man kollar på dömda brottslingar så tror jag att det är betydligt fler som gillar fotboll och hockey än kampsport, säger hon.

När Lisa möter fördomar mot sig själv eller mot sporten så försöker hon förklara vad MMA egentligen handlar om, för henne själv. Och att det går att vara en ”trevlig person” och tvåbarnsmamma och utövare av en sport som kan uppfattas som obehaglig och otäck.

– Många gånger så skulle det vara enklare för mig om jag hade ridit i stället. Eller spelat tennis. Men det var inte min grej. Och jag tycker inte att jag ska behöva göra avkall på mina intressen för att andra har svårt att acceptera vad jag sysslar med, säger Lisa Engelke.

I rummet bredvid MMA-gänget tränar tre tjejer kickboxning. De är en kvart in i passet och svetten droppar rejält ur alla tre. Så började också Lisa sin karriär. Hon har inga framtidsmål med sin nya karriär på längre sikt – men hon hoppas att årets SM-titel ska ta henne till ett landslagsläger, där hon ska prestera så bra att hon får åka till VM i Las Vegas nästa år. Framtiden handlar om hård träning, att satsa helhjärtat och att ta dagarna som de kommer. Planer på att lägga av? Knappast.

– Jag vet inte om det var jag som valde kampsporten eller om det var kampsporten som valde mig. Varje gång som jag har försökt sluta så har jag längtat tillbaka. MMA är så uttömmande både fysiskt och mentalt. Träningen är så hård att man kopplar bort allt annat.

Några dagar efter intervjun händer det – förbundskaptenen Usama Aziz hör av sig och berättar om ett landslagsläger i januari 2014. Lisa är uttagen. Hon hör av sig via sms och hälsar att hon ska ”träna som en tok med målet att sno en plats”.