Kalmar domkyrka var klar efter fyrtio år. För fotbollföreningen KFF tog det 98 år att bli klar för ett SM-guld.
Som det firades framför domkyrkan i sena söndagskvällen.
Bland dem som njöt fanns Eleonor Nilsson och Tobbe Tingström med det lilla knytet till hund, Smulan, i famnen.
De var inte ensamma.
Men polisen på plats hade svårt att uppskatta hur många som kommit till Stortorget framför domkyrkan för att fira.
Någon sade 5 000. Sepakern som jagade upp stämningen från scenen sade 15 000.
Sak samma. Torget var fullt, stämningen så SM-guldfylld och det var en perfekt inramning kring scenen där Kalmar-spelarna dansade och viftade och var lika glada som de var när de hade lämnat Örjans vall och Halmstad tre timmar tidigare.
Kanske ännu gladare. Lite i guldhatten.
Tobbe Tingström, boende i kvarteren, sade att det här SM-guldet är stort för Kalmar.
Som stad, kommun och även han odlade det där om att Kalmar ligger lite på baksidan av Sverige.
Kalmar och fotbollslaget har varit en gnagare, ja uppstickare, för de andra stora lagen och städerna. Det här är riktigt kul, sade han.
Stortorget är gammalt. Kalmar skulle ju bli en av storstad en gång i tiden. Husen som inrammat det är bara så mycket kulturhistoria.
På Västra Sjögatan kan hyrsegästerna nästan sträcka ut sina händer och röra vid domkyrkan. I varje fall satt de uppflugna i fönsterkarmarna och applåderade festen nedanför.
På vägen i buss från Halmstad där guldet spikades på eftermiddagen mötte brandkåren vid kommungränsen och eskorterade laget med blåljusen fullt påslagna in till torget.
Det kändes som 1992, på Rådhusplatsen i Köpenhamn, då danskarna hade tagit EM-guld. Men inte så mycket folk som där förstås. Men glädjen var densamma. SM-guldet lika stort.
Och de talrika poliserna i Kalmar, liksom i Köpenhamn då, hade bara gott att säga om firandet.
Sedan gick alla spelarna in på Calmar stadshotell och käkade isterband med dillstuvad potatis. Typiskt småländskt.