En månad kvar till slutspelet. Det känns som en evighet. När andra kämpar om slutspel och kval har LHC nått en nivå där ödesmånaden februari är iskall. Ja, ja, jag vet det är bra att komma på de två första platserna för att få fler hemmamatcher, men vadå, är det en fördel för årets LHC?
Var i Kinnarps arena på torsdagskvällen för ännu ett toppmöte mot ärkerivalen, ännu en skön fläkt av fjolårets glödheta finalserie. Trodde jag på resan ned. Så blev det inte. Visst var det stundtals underhållande, men hett, verkligen inte. Det blir en lång, lång februari i väntan på SM-slutspelet - säsongens höjdpunkt.
Delar av matchen var otäckt likt den fasansfulla all star-matchen i NHL, där spelarna åkte i cirklar hellre än att riskera kroppskontakt. Så här blir det ofta i februari, en månad då mycket kommer att handla om att hålla laget friskt, att inte se spelare linka ut som Mikael Håkanson och Daniel Fernholm gjorde i går. Vi minns nog alla vilken betydelse skador och dylikt haft i LHC:s slutspel de senaste åren. För två år sedan missade Mikko Luoma hela finalserien och i fjol Tomas Surovy och Andreas Pihl.
Varje gång jag sett LHC möta HV den här säsongen har det känts som en kommande final och torsdagen var inget undantag. Vi fick framför allt se strålande målvaktsspel, både från Daniel Henriksson och Stefan Liv, trots Liv inte känns i toppform än. Det är han säkert när det bränner till. En annan anledning till att jag tror på dessa lag är deras förstakedjor: Hlinka-Hlavac-Emvall och Davidsson-Voutilainen-Thörnberg. Den förstnämnda duon är dessutom en del av det läckraste i årets LHC: power play-uppställningen med Hlinka till höger, Hlavac till vänster, Surovy bakom mål, Eric Beaudoin framför och för tillfället Ivan Majesky som back. När den senares plats innehas av för tillfället sjuke Teemu Aalto är allt komplett. Det är såna enheter som avgör täta matcher.
På torsdagskvällen lekte de in 2-1 på ett makalöst snyggt sätt, avslutat med ett precisionsskott i krysset av Hlavac. Tjecken har nu jobbat sig upp till sjua i målligan men har en trend, och en klass, som lovar betydligt mer i slutspelet.
I april, när finalserien avslutats, har jag en känsla av att LHC kommer att se de fem miljoner kronor klubben betalar honom i vinter som väl investerade pengar.
***
Joakim Eriksson och Niklas Persson producerar inte alltid vad jag tycker de har kapacitet till i spel fem mot fem. Det blir ofta för omständligt. I numerärt underläge däremot är de enorma och guld värda.