Ingen bingo för Linköpings HC. Fyra i rad sen var det stopp, eller för att travestera på Per Gessles känslor: alla tavlor på en och samma gång.
HV förblir storebror i förhållandet till Linköpings-laget. Fem raka matcher utan seger, sargat självförtroende och oro i leden spelade ingen roll, LHC-tränaren Roger Melin konstaterade: Vi mötte ett HV i gungning men tog inte chansen. . ."
Precis så var det.
HV var dåligt, LHC sämre och matchen var knappt värd att kommentera.
Det ska väl sägas direkt att 4--0 till HV knappast speglade vad som hände i matchen, det hände nämligen inte speciellt mycket. Däremot speglade resultatet Linköpingslagets konstnärliga ådra; tavlorna de bjöd publiken på lär sitta kvar i minnet en bra tid framöver trots att det var gräslig hötorgskonst.
Och LHC började direkt att måla fan på väggen.
Redan efter 30 sekunder hade laget gjort alla misstag man kan tänka sig i egen zon och det slutade med att LHC-målvakten Fredrik Norrena tvingades slänga sin klubba mot en fri Johan Davidsson.
Straff förstås och 1--0.
Det var den starten HV ville ha, det var den starten LHC definitivt inte ville ha.
Ni förstår, va?
På presskonferensen efter matchen log tränare Melin bistert och talade om den första perioden som den sämsta i år, att laget aldrig stått så stilla och att "stundens allvar" var allvarligare än han hade trott.
Det blev en smula bättre, LHC kom in i matchen i andra perioden och dominerade faktiskt, om än skenbart, den sista. Olyckligtvis fortsatte man också med sin Hötorgskonst.
Martin Törnberg vickade lite på ändan och fick se fyra LHC-spelare virra bort sig, han fortsatte ensam mot mål och lättade pucken bredvid Norrena ur obefintlig vinkel och så stod det 2--0.
Norrena lämnade målet och snappade upp en puck som han snabbt skulle sätta i spel. Pyttsan. Han frispelade i stället Johan Davidsson som sällan eller aldrig fått se ett mål så öppet. Det var bara att slå in 3--0.
I slutsekunderna bjöd LHC på ett power play efter att ha haft för många spelare på isen, 0--4.
Man kan förstå att Melin varken såg glädje eller spontanitet i sitt lag.
LHC är förstås bättre än så här. Tydligen ska det vara lite lagom med självförtroende för att passa Linköpingslaget. När det var för lite tro på sig själva var det virrigt till tusen, efter fyra segrar på rad verkade det mesta ovilligt. Ingen fart, inget go och bara jobbigt och krampaktigt.
I går glömdes lagspelet bort. Det var tuta och kör, en och en.
Det såg långa stunder riktigt töntigt ut.
Och så gäller det nog att målvakten Norrena gör lite bättre ifrån sig än i går.
Landslagsmålvakten Stefan Liv i HV-målet höll sin femte nolla. Det är han bäst med i elitserien. Liv var bra utan att behöva glänsa. Det var inte mycket till krut LHC spillde i anfallsspelet. De gånger det avlossades ett skott värt namnet behövde Liv bara stå lugnt och titta när pucken slog i sargen någon meter utanför.
LHC och HV har mötts två gånger tidigare i årets serie, båda gångerna i Linköping. Då har det inte varit något snack. Smålänningarna har varit bäst, dominerat och imponerat. Och segrat och Linköping behövde inte skämmas över förlusterna.
Den här gången var det annorlunda och nog skämdes i alla fall Roger Melin.
Även om jag är snäll i min bedömning fann jag bara tre spelare som jag tror försökte göra sitt bästa: Mikael Håkanson, Per Eklund och Tim Eriksson.
Det var inte alltid trion lyckades i sina intentioner, men de vek inte ner sig, de kämpade och slet matchen igenom. Det hedrade dem.
Roger Melin vet att hans lag är bättre än i går. Han sa så på presskonferensen
Det behövs nog, på torsdag väntar Frölunda borta och det måste till en rejäl skärpning om LHC har funderingar på att starta en ny segerrad.
Vi är många som gärna ropar bingo.