Solen skiner och gräsmattan växer, en försmak av sommaren. Det är slutet av april och vi borde tänka sommaridrott: fotboll, friidrott och boule.
Men det är hockey för hela slanten och även om Ericsson och Tre Kronor tävlar om att sänka värdet på den svenska kronan ska den vara guld värd när vi har kommit ett stycke in i maj.
Så låter det ju alltid före ett stort mästerskap.
Salt Lake City är glömt. Fiaskot har förträngts och Vitrysslands seger i OS har blivit till en grej, något att skratta åt.
Det är ungefär så det känns inför hockey-VM som startar på fredag.
Svenskarna är lika kaxiga nu som efter gruppspelsmatcherna i OS.
Ni skulle ha hört dem efter träningslandskampen mot Kanada i Jönköping i går.
Det talades om guld. Fullt allvarsamt.
Ja, ja.
VM-hockey hör inte till mina favoritturneringar. Det är en bluffturnering som i jämförelse med OS håller knappt B-nivå. Och hockey ska inte spelas när fruktträden börjar blomma, när kvällsdofterna får kroppen att pirra, när äntligen vintern är slut. Trösten den här gången är möjligen att turneringen spelas på hemmaplan, i Sverige. Men inte ens hemmais får mig att fundera på ett svenskt guld.
Hemmaplan är väl okej. I Sverige är vi bra på att stoja till det så att även ett B-mästerskap kan kännas som något äkta. Men guld, icke. Tre Kronor har försökt åtta gånger tidigare att bli mästare på hemmaplan, men misslyckats. Varför skulle det fungera den här gången?
Tre Kronors framträdande på sistone har inte direkt övertygat. I går var det riktigt dåligt. Viljelöst, oorganiserat, hafsigt -- ja riktigt, riktigt dåligt. Möjligen kan den tredje och sista perioden få godkänt om man blundar för Kanadas segermål 26 sekunder före slutsignalen när Sverige spelade i numerärt överläge.
Mest snopet måste det ha varit för förbundskapten Hardy Nilsson att konstatera att Kanada hade mer torped i sin hockey än vad Tre Kronor ens var i närheten av.
Riktigt än kan man inte såga ett lag inför VM. Det mest spännande med turneringen är att det hux flux kan bli nya ansikten på isen. Nyförvärv mest hela tiden. Allt beroende av hur det går i NHL-slutspelet på andra sidan atlanten. Lite märkligt, men jag är helt övertygad om att den svenska landslagsledningen håller tummarna för att det ska gå åt helvete för så många svenska som möjligt i spelet om Stanley Cup.
Floppar herrar Näslund, Lidström, Sundin och Forsberg i NHL kan de bli riktiga toppar i VM.
Dessutom är inte träningsmatcher i ishockey något att fördjupa sig speciellt mycket i.
Sen kan man ju alltid ta till den gamla klyschan: ju sämre genrep, ju bättre...
Ja, ni vet.
Det var förresten två LHC-spelare på isen: Thomas Johansson och Mikael Håkanson.
Båda blev klara för Linköpingslaget i går.
Thomas var inne på de bägge första baklängesmålen och var väl inte helt till sin fördel även om han spelade upp sig i sista perioden.
Om NHL lämnar ifrån sig några backar som faller Hardy Nilsson i smaken kan Thomas få svårt att behålla sin VM-plats.
Inte heller Mikael Håkansson var lysande den här kvällen, vilket han förstås hade gemensamt med de flesta av spelarna.
Undantagna: Ulf Dahlén, Henrik Zetterberg, Magnus Johansson och Pierre Hedin.
Annars talas det mycket om LHC:s hårdsatsning. Den första frågan man får: hur har klubben råd?
Jag börjar undra jag också. Men med en så präktig kassaförvaltare som Kjell Sander får man hoppas att allt är okej.
En skrämmande tanke bara: tänk om något sätter stopp för ishallsbygget?
Hemska tanke.
Men nog är listan över LHC:s nyförvärv imponerande: Thomas Johansson, Jan Mertzig, Andreas Pihl, Andreas Holmqvist på backsidan. Och så nu senaste Djurgårdens Mikael Håkanson på forwardssidan.
Och det ska komma mer.
Det verkar som om tränarduon Weiderstål/Bendelin har fått vad man pekat på. Det kan förstås bli till en press det också. De båda får inte misslyckats att göra ett lag av alla namn.
Det är inte så lätt. Det såg vi om inte annat i Tre Kronor i går.