Löpningen har alltid funnit nära till hands för Anders Johansen. Under uppväxten i Grebo bodde han strax intill 2,5-kilometersspåret och var gärna ute och sprang, sporadiskt och tillfälligt, men passionen fanns där. Han spelade fotboll i Grebo men hade där och då inga tankar på att bli en elitlöpare.
– Jag minns ett tillfälle då jag sprang tidigt på nyårsdagens morgon. Jag var långt ute bland vildsvinen i skogarna i Grebo. Då var det två tanter som kom och gick och ropade ”fick du inte med dig kompisarna i dag” till mig. Det fanns redan då något i mig som drog mig till löpningen. Jag sprang väldigt sporadiskt mellan fotbollsträningarna ibland. Det har man nog haft lite nytta av i dag när man plockade upp löpningen efter 30-strecket, säger Johansen och ler.
Det var för drygt 3,5 år sedan han smått trevandes började ta upp löpningen. Han drog dock på sig en del skador och sprang mest under sommarhalvåren.
– Jag sprang Lidingöloppet under samma period som jag gymmade rätt mycket och var ganska tung i kroppen. Jag minns att jag var helt förstörd den sista milen i backarna. Jag kom inte tillbaka för jag var sliten i flera månader efter. Jag slutade springa och började med crossfit istället. Jag löpte inte under ett halvår men började sakna löpningen och återvände till den. Jag skadade mig dock snabbt igen och var inne i flera skadeperioder.
Till slut tändes en gnista i Anders då han bestämde sig för att ta löpningen på allvar. Med sin yrkesroll som fysioterapeut tog han till alla knep i böckerna för att hålla sig skadefri.
– Jag var ute och sprang ”klafslöpning” på Östgötaslätten i vattenpölar och lera med skor som hade tjocka sulor. Jag ökade successivt antalet mil i veckan där ifrån. Jag sprang en väldigt långsam och skonsam löpning, förklarar han.
Johansen lyser upp när han börjar berätta om träningen som gjort att han på så kort tid gått från motionär till elit. Den stora ”hemligheten” bakom framgången är: kenyansk löpning. Han förklarar att i Sverige är det väldigt vanligt att fokusera på distansen och inte tempot. Här går man gärna ut och springer sina kilometer utan att ha ett lika stort fokus på hur snabbt det går. I Kenya är elitlöpningsträningarna uppbygga på att man springer i klungor och när en löpare inte känner att den orkar med tempot avlägsnar den sig från klungan.
– De går upp tidigt i gryningen och springer i formationer samtidigt som de har en pickupbil med som kan plocka upp löparna som inte orkar springa mer. Nästa gång försöker den löparen som droppat av tidigare innan hinna med en längre tid i tempot och kanske klara sig en kilometer längre med ”squaden” den här gången, förklarar Johansen entusiastiskt och fortsätter:
– Jag själv började springa längre och tuffare intervaller och upptäckte att jag hade börjat träna som en kenyan. Sedan har jag alltid vurmat för kenyansk löpning och läst mycket om det. Jag har kontakt med coacher och löpare från Kenya på sociala medier och inspireras av dem.
Den kenyanska löpningen gav resultat, på bara ett år gick han från att prestera motionärstider till högsta svensk elit, han tog en andraplats på Växjö Marathon i sin debut med tiden 2:32:35 och Lidingöloppet sprang han på 1:52:23. Nu är det stora målet att ta en topp 10-plats på svenska mästerskapen under Stockholm maraton i juni.
– Folk gratulerar och jag har min klubb Nocout bakom mig där alla tycker det är skitkul och peppar mig. Det har bara varit positivt. Jag får löparfrågor var jag än går och jag brinner verkligen för löpningen. Det är helt underbart. Det är min livsstil. Jag kan till och med drömma om löpning och att jag springer ute på det kenyanska landskapet.
Har du några planer på att åka till Kenya?
Jajamensan, min stora dröm är att åka dit nästa vinter. Jag ska bara få till det med det praktiska. Men jag är helt övertygad om att jag är i Kenya om ett år.