– I fjol hörde folk av sig, men i år har det varit lugnt. Jag brukar få förfrågningar från damlag och man ska aldrig säga aldrig, säger Louise på frågan om hon kan tänka sig att ta någon roll i fotbollen igen.
– Jag höll ändå på med fotboll i 30 år. Det var kul, men man fick åsidosätta annat. Jag vill göra det till hundra procent, ingen halvmesyr.
Du har ingen bucket list för framtiden?
– Nej, det har jag inte. Jag lever här och nu.
Livet här och nu är för Louise Holmquist-Sköld jobb som resurs på Arenaskolan i årskurs sju till nio. Indirekt jobbar hon med utbildningen av en del av stadens fotbollstalanger.
På fritiden blir det mest gymträning för att må bra.
– När det blir varmare cyklar jag på min racer. Jag körde Halvvättern en gång och Sommen runt, säger hon.
Vad har du för kontakt med fotbollen i dag?
– Jag är inte involverad i någon förening. Jag går på LFC, live eller så ser jag på tv. Men jag märker att det blir mindre och mindre för varje år.
Vad säger du om LFC av i dag?
– Väldigt strongt att vinna guld 2017, efter att halva laget förlorades. Att det skulle bli ett mellanår i fjol får man förstå, det var ganska väntat. När man bygger om med unga spelare blir det djupare dalar.
Vad tror du om LFC i år, 2019?
– Jag är lite dåligt påläst, men Kosse är kvar. Hon har jag både spelat med och mot. Jag vet vad hon kan. Fischer kommer i sommar och det finns några som har rutin. Toppen blir det, men det är svårt att säga om laget kan gå hela vägen, det vet jag inte.
Louise Holmquist-Sköld är själv sugen på att åka på fotbolls-VM i Frankrike i sommar, det blir årets höjdpunkt. På plats eller i tv-soffan.
Men något mer än åskådare längtar hon inte till att bli. Det var lite mycket när hon tränade Derbys division 4-lag för fyra år sedan.
– Jag skulle bara vara tränare, och hade tänkt en träning och en match i veckan, men helt plötsligt fick jag sköta allting. Jag var tränare, spelare, materialare och halvt om halvt lagledare också. Fick ringa runt massor. Det tog alldeles för mycket tid och förtog lite av glädjen. Så just nu är jag ganska nöjd med tillvaron och hoppar inte på någonting.
Louise Holmquist-Skölds fotbollsliv startade ihop med killar, när hon spelade i pojklag i Karle från sju till tolv år. Från det gick hon till att spela med äldre tjejer och damlag i tonåren. Som 14-åring kom hon till Kenty.
Holmquist-Sköld togs ut till både östgötalag och flicklandslag och för Sverige spelade hon under en viss Pia Sundhage.
– Vi spelade nordisk flick och Holland var med också. Vi vann turneringen, minns Linköpingstjejen.
Vad var storheten med Sundhage?
– Hon såg alla, oavsett om man var stjärna eller bänkspelare, och gav tips på vad man kan förbättra.
Vann gjorde också östgötalaget i Cup Kommunal, det inofficiella SM-guldet som 01:orna vann för Östergötland i somras. 76:orna var också duktiga, med bland andra Lotorps Anna Magnell, Anna Karlsson och Anna Eriksson, och så Cecilia Andersson och Louise Holmquist-Sköld från Kenty.
Kentyduon var sedan med och tog Linköping till fotbollsallsvenskan ett flertal gånger, första gången med Håkan Söderlund som tränare. Holmquist-Sköld fick vara med från tvåan till när Kenty blev LFC. Hon spelade med spelare som Charlotte Rohlin, Hedvig Lindahl, Josefin Öqvist, Caroline Seger och Anna-Kajsa Rantanen. Blev kring 50 allsvenska matcher fram till 2004.
Hur var du som spelare?
– Laglojal. Jag spelade på alla positioner i allsvenskan, även som målvakt.
Någon skillnad när ni blev LFC?
– Ja, stor. Helt andra förutsättningar. Fler människor runt omkring och annan organisation. Jag minns att det kändes lyxigt att träna eftermiddagar.
Något du saknar?
– Ja, gemenskapen i omklädningsrummet, och vinnarkänslan. Men jag vet ju också vad det kostar i slit att komma dit, säger Louise Holmquist-Sköld.