Landslagscentern ägnade sig inte åt några taskiga bortförklaringar utan sågade både sig själv och laget i övrigt efter säsongens fjärde raka förlust i Örnsköldsvik.
Det blev 3-2 (1-0, 2-1, 0-1) till Modo och Mårtensson suckade och sa:
- Konstigt hur det kan bli ibland. I framförallt andra perioden hade vi knappt ett rätt. Det var nästan spel mot ett mål och långa stunder kom vi ju knappt ur egen zon.
- Det blev bättre på slutet, men det var så dags då. Ska vi vänta med att börja spela tills vi ligger under med ett par mål tar säsongen snart slut, sa Tony Mårtensson.
Ja, LHC hade chansen att koppa ett rejält grepp om Le Mat-bucklan, men en enorm forcering i slutperioden var förgäves och nu är det plötsligt likaläge i SM-finalen.
Efter 16 raka matcher utan förlust efter ordinarie tid - ni ser det i faktarutan här intill - sprack den imponerande sviten och sett till hela matchen var det inte alls oförtjänt.
Det fanns trots allt goda chanser till kvittering i slutet när LHC tryckte på och hemmalaget såg tröttkört ut. Fast insatsen i spel fem mot tre med knappt fem minuter kvar lämnade mycket i övrigt att önska.
- Uselt. Vi slarvade flera gånger vid blå linjen och . . . ja, det håller inte i en SM-final. Vi gjorde en dålig match, men var ändå så nära. Det var väl det enda positiva, sa Mårtensson.
Fortsättningen?
-- Jag vet inte, men det kanske var nyttigt att vi fick oss en smäll. Om det nu funnits någon som tvivlat på att det här skulle bli tufft vet vi det nu.
Bara två insläppta LHC-mål - och lika många gjorda framåt - på 53 försök i box play var ett alldeles lysande slutspelsfacit med en man mindre, men i går rämmade försvaret.
Först 1-0 av Per Svartvadet i slutet av första perioden.
Sedan 3-0 av tvåmålsskytten Adam Andersson i början av den andra.
Då kändes det avgjort.
Men Tim Eriksson och Johan Lindström reducerade efter snygga passningar av Ulf Söderström respektive Mikael Håkanson och såg till att det trots allt blev en rysare.