LHC-centern och tittar sig omkring i Saab arena. Det är lugnet före den fortsatta slutspelsstormen. Utanför fönstret är det ett väder smått omöjligt att tycka om. Det blåser, det duggregnar och det känns som november i mars.
En av de sista träningarna inför första SM-semifinalen mot Skellefteå är just avklarad
– Det ska bli kul. Vi har en bra känsla. Förra året gick vi rakt in i de här matcherna utan vila och de var storfavoriter. Nu är det annat läge, vi har spelat jämnt under säsongen och vet att vi kan jobba ned dem. Jag tror att de har mycket respekt för oss också, säger Mattias Sjögren.
Fyra poäng på sex matcher är hans facit så här långt i slutspelet. Tillsammans med Broc Little och Nichlas Hardt den avgörande och starkaste kedjan mot HV 71 i kvartsfinalen.
Nu väntar något helt annat. Nu väntar Skellefteå.
Serievinnaren. Mästarlaget. Guldfavoriten.
– Det är klart att det blir lite annorlunda. Att åka ut i kvarten, framförallt mot HV om du spelar här i Linköping, är det sista du vill göra. Men samtidigt kommer det att byggas upp en press mot Skellefteå också. Man vill ta nästa steg och gå till final.
Men det är en annan typ av rivalitet mot HV?
– Det krävs inte så mycket för att det ska startas nåt. Det kan vara en tackling som gör att det blir irriterat och sen är det igång.
Jag noterade i Jönköping att du fick in en offensiv tackling på Andreas Jämtin och att ni tjafsade en del efter det. Vad var det som sas?
– Jag minns inte riktigt. Jag tror att han blev förvånad att jag satte emot, men jag såg att han kom och spände mig precis innan. Annars hade han kört över mig så att jag hamnat i sargen.
– Just offensiva tacklingar är otroligt irriterande att få. Det är helt klart bland det värsta. När du spänner dig, men lik förbannat åker på det. Då vill man gärna upp och ge tillbaka.
Roger Melin, tränaren, skulle knappast byta ut honom mot någon annan center i hela serien. En trygg och stabil typ och med tanke på vad han varit med om är det nästan svårt att tro att han bara är 27.
Upp i elitserien med Rögle, SM-guld med Färjestad, ett par VM för Sverige och dubbla vändor till Nordamerika för att förverkliga den NHL-dröm som fortfarande lever.
Om än inte lika stark som tidigare.
– Säkert krävs det något extra för mig som varit där innan och försökt. Det blir tufft att få en ny chans på de premisser som jag vill ha.
Men du vill tillbaka?
– Under rätt omständigheter, så visst. Men jag åker inte över på vinst och förlust.
VM kan vänta i vår, men först ska slutspelet spelas färdigt och drömmen är förstås att ta Linköping hela vägen till guld. Efter vinsten mot HV finns inte längre lika mycket att förlora.
Det snackas ofta om slutspelsbubblan. Hur är det att leva i den?
– Mellan matcherna gör man ingenting utan försöker bara tänka på annat. Det blir inte mycket till vardag. Man brukar få frågan ”vad händer annars?” när man ringer hem till morsan och farsan eller till någon kompis. Det händer fan ingenting. Man kommer på sig själv med att det är typ bara hockey.
Han skrattar.
När han för några år sedan kom hem till elitserien och hem till tryggheten var det med stukat självförtroende efter en andra misslyckad sejour i Washingtons farmarlag Hershey. Nu har han genomgående hållit en hög nivå, även om det blev en svacka efter ett antal veckors skadefrånvaro i höstas.
– Från december och framåt har det känts bra. Innan dess stod jag för mycket och tittade på. Så var det när jag var yngre också, att jag kunde försvinna ur matcherna. Jag måste utnyttja att jag är rätt stor och stark. Gå in och hämta pucken om det behövs.
Det känns som ni hittat rätt i kedjan.
– Ja, Roger (Melin) har låtit spela oss spela ihop nästan hela säsongen och det var likadant i fjol för min del. Det är unikt. I alla andra lag som jag varit i har det slängts om i kedjorna efter en förlust. Jag tycker att det är bra att man har det tålamodet. Vi bör vara en kedja som ska producera i alla matcher och har höga krav både på oss själva och på varandra.
Så ingen är nöjd än?
– Du, det kan jag garantera att ingen är.