LHC-tränaren får ihop sitt livspussel

Och visst missar han att ge oss portkoden, helt enkelt för att han har glömt den. Och nog tog han fel på intervjutiden med en dryg timma… Men när en vanlig arbetsvecka är 90 timmar lång är det lätt att förstå om sådant som inte direkt handlar om hockey hamnar lite i bakgrunden ibland.

Ovanstående självbild är inte helt med sanningen överensstämmande. Förstås. Samtidigt säger LHC:s headcoach att han inte är den planerande typen. Han tar tillvaron lite som den kommer, stressar inte gärna och kan nog till och med vara lite förströdd, just.

– Jag borde strukturera min tid lite bättre, det skulle nog göra både familj och kollegor gladare. Det är tur att jag har Tomas Montén, han är lite som min fru på jobbet.

Han lutar sig tillbaka i den ljusgrå soffan hemma i lägenheten på St Larsgatan i centrala Linköping.

Soffbordet är dukat med munkar, vaniljhjärtan, ballerinakex och vita kaffe­koppar med små rosa band knutna­ i varje öra.

Wilma, 5 år, kryper upp i pappas knä och kikar på sitt verk. Jo då, det blev precis så fint som hon tänkt sig. Ändå saknas något. Hon knaprar på ett ballerinakex och funderar en stund. Sen kilar hon ut i köket och kommer tillbaka med en skål jordgubbar. Perfekt!

Vi ses en matchfri onsdag på höstlovet för att prata lite om en jagad tränares vardag, om hemlängtan, ledarskap, inspiration och om det alls är möjligt att koppla av under säsongen.

Dans sambo Anja Wemmert arbetar som lärare hemma i Ängelholm och eftersom det är lov är hon ledig.

– Wilma och jag tar alltid bilen hit upp till Linköping, berättar hon. Då kan vi åka när vi vill och packa med oss vad vi behöver.

Längst in i den ljusa tvåan har en större­ garderob blivit Wilmas rum.

– Skrivbordet här har mamma monterat och pappa och jag hjälpte till, säger hon och visar.

Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan Dan kallades till Östergötland och LHC och jobbet som assisterande trän­are åt Roger Melin.

– Det var kämpigt de första månad­erna, säger Anja. Man är van att dela på sysslorna i hemmet och plötsligt skulle jag sköta allting själv.

Att flytta är dock inget alternativ. I alla fall inte för stunden. Hockeytränar­jobbet är inte särskilt tryggt alla gånger­ och Dan vet inte var han kan hamna nästa gång.

– Nu är det bara tre timmar enkel resa. Det klarar vi. Skulle jag hamna längre hemifrån så är det då vi ska flytta. Vi sparar det till dess i så fall, säger han.

Dan ångrar inte sitt yrkesval och beslutet han tog för drygt fem år sedan, just när han var på väg att bli pappa för första gången och familjen stod mitt i bygget av ett nytt hus i Ängelholm.

Han skrattar.

– Det är kanske lite typiskt mig. Tillvaron var inte som allra enklast just då, men det var då jag bestämde mig. Har man en gång varit elitidrottare så är det svårt att vara utan själva utmaningen i tävlingsmomentet. Det drivet förde mig tillbaka till hockeyn.

Den som kan sin hockeyhistoria vet att Dan lämnade hemmet i Oslo redan som 16-åring för att gå hockeygymnasiet i Ängelholm. Bortsett från några­ utflykter som spelare har han varit Skåne trogen sedan dess. 2004 tvingades han dock avsluta den egna karriären på grund av en skada i ryggen.

Kort senare bad Rögle om hans tjänster som tränare för J20-laget. Därtill påbörjade han en civil karriär som sälj­are inom betongbranschen och därefter som projektledare i samma företag. Via ett par år i yrkeslivet, kombinerat med en tränarroll i Jonstorps divisions 1-lag, Rögles juniorlag och på hockeygymnasiet tog han över Rögles A-lag och förde dem upp i SHL.

– Men året efter föll vi som en pann­kaka och åkte ner i allsvenskan igen, konstaterar han med ett snett leende.

Det blev för mycket för föreningen och i oktober 2013 fick Dan sparken.

Ett tydligt exempel på en av baksid­orna med yrket.

– Många tror att det bara är glitter och glamour. Visst finns det en ekonomisk trygghet i avtalen, men för övrigt är allting resultatbaserat. Det betyder att det kan handla en hel del om att flytta runt. Mig passar det att leva i nuet och ta det som det kommer, det är tuff­are för Anja som är mer försiktig och tycker om trygghet.

– Jag som är en planeringsmänniska har fått lära mig att inte planera, konstaterar hon.

Wilma tar ett kex till. Att vuxenpratet handlar om pappas jobb är hon van vid. Hon lyssnar lite, svarar på en fråga då och då och gör stora ögon när vi konstaterar att Broc Little gjorde 28 mål förra­ säsongen.

– 28! Wow...

Dans resa som huvudtränare för laget har börjat bra. Tredje plats i tabellen betyder en helt okej känsla inför omstarten efter uppehållet, den 12 november.

Vilan från matchspel betyder dock ingen särskild extra vila för tränaren. För av den sida som han beskriver som en aning disträ och oorganiserad när det handlar om tider och egna åtaganden märks inte ett spår när det kommer till tränarrollen. Dan har minutiös koll på spelarna och vad han vill ska ske på isen. Han talar om ledarskapet mera som ett kall, än som ett yrke.

– Jag förväntar av mig själv att jag ska kunna påverka laget på ett positivt sätt, det är det som driver mig. Som ledare måste jag både pumpa däck och släcka bränder. Jag kommer under skinnet på spelarna många gånger, samtidigt som jag måste vara tydlig med vad vi i ledarstaben vill.

– Det är ett tuffare klimat än på en vanlig arbetsplats för skillnaden mellan om vi lyckas prestera 100 procent eller bara 98,5 är helt avgörande. Jag pratar med varje spelare varje dag och försöker ge var och en bästa möjliga förutsättningar. Killarna måste kunna ta beröm lika väl som ett ifrågasättande. Det kan vara tufft för dem, man måste nog vara lite speciell för att klara det.

Och du, var hittar du kraften?

– Från andra idrottsledare bland annat. Visst händer det att jag blir trött på min egen röst ibland, men samtidigt kommer jag till mitt jobb varje dag och möter 25 spelare som är fullt fokuserade och vill vinna nästa match lika gärna som jag. Det är en ynnest att få jobba under sådana förutsättningar. Jag drivs av att se människorna omkring mig växa och utvecklas.

Det är höga prestationskrav. Kan du slappna av?

– Jag kan ha svårt att sova efter matcherna, men det är inte nödvändigtvis värre­ efter en förlust. Jag tänker en del på vad jag ska ge laget dagen efter. Det duger inte att jag kommer till träningen låg på energi.

Finns det lediga dagar?

– Nja, dom är ju inte så många. Jag jobbar från morgon till kväll för det mesta­, en vanlig arbetsvecka består av 80-90 timmar.

Kan du någon gång tänka att det ”bara är sport?”

– Absolut. Varje gång vi förlorar.

Wilma tröttnar till slut på att sitta stilla i soffan. Hon tar sin ipad och kryper upp i sin säng. Ett par dagar till är hon ledig och kan vara med pappa. Sedan väntar vardagen och förskolan hemma i Ängel­holm där hon går tillsammans med Moa Hellkvist, dotter till Malmös tränare Björn Hellkvist.

– Nja, vi pratar inte så mycket hockey på dagis, förklarar hon.

Själv har Wilma tänkt bli isprinsessa. Spelet med klubba och puck lockar inte.

– Nej, för då kan jag få så där hårda smällar som Daniel Rahimi och han den andra som har kryssplåster här vid ögat och hoppar på kryckor, säger hon. (Nick Sörensen, reds. anm).

Men pappas arbete följer hon noga.

– Om Linköping vinner så säger jag ”yes” och kramar pappa när han kommer ut ur båset.

Och om de förlorar?

– Då säger jag till honom att vi måste träna mer och kämpa lite till. Och så blir jag lite ledsen.

Att fråga vad som är svårast med att bo i Linköping och ha familjen i Skåne är förstås en smula överflödigt.

– Alla hej då, säger Dan. För Wilma är det lättare. Hon skrattar och ser fram emot nästa gång vi ses. Men för mig ... ja, för mig kan det göra ganska ont.