Hanna pekas ut som en framtida världsstjärna

– Jag kan ge dig beskrivningar som räcker till ett helt A4-ark, säger Johan Bunnstedt, lagets videocoach, och tar sats; Hanna är en powerforward, en utpräglad målskytt, en passningsskicklig, skridskoskicklig tvåvägsspelare som tar för sig på isen och redan har satt stora avtryck i riksserien.

– Hon är en framtida världsstjärna, lägger han till utan minsta tvekan.

Hanna själv ser, ja kanske inte förvånad, men i alla fall väldigt lugn ut.

Hon har just avslutat fredagsträningen i Cloetta center och tuggar lite på en banan som hennes mamma stack till henne på vägen från omklädningsrummet.

– Tja, det känns ju väldigt bra att höra, men jag ser mig inte så. Jag gör bara mitt bästa, säger hon på skön göteborgska.

Hälsö, en liten skärgårdsö i Öckerö kommun, är Hannas privata hemmaplan. Till vardags tränar hon och spelar matcher med Skärgården hockeysA-pojklag (födda 98/99).

På fredagar sätter hon sig i bilen tillsammans med mamma Susanne och pappa Fredrik, tar färjan över till fastlandet och bilar upp till Linköping för en timmes träning med LHC. Efteråt checkar familjen Olsson in på hotell och äter kvällsmat. Hanna gör lite läxor innan sovdags och sedan väntar matcher under helgen. På söndagskvällen kör de av färjan på Hälsö igen. Måndagen är veckans enda hockeyfria dag. Men då står det gympa på skolschemat i gengäld.

Tröttsamt?

– Nej! Hockey är det roligaste jag vet.

14-åringen är nyligen hemkommen från Ryssland och sitt allra första uppdrag i den blågula landslagströjan.

Men knappast det sista. För trots att det var U18-laget som samlades och Hanna var yngst, gjorde hon fyra mål och en assist och utsågs till turneringens bästa forward.

– Jag hade ingen aning om att de skulle ge pris till några spelare, berättar Hanna. Vi kom tvåa i turneringen efter Ryssland och när vi stod uppställda på blålinjen så ropade de upp bästa målvakten och sedan bästa forwarden. Just då var jag lite besviken eftersom vi hade förlorat matchen, men nu är jag väldigt glad och stolt över mitt pris.

Ödmjukhet, på gränsen till tacksamhet, personifierar den unga blivande storstjärnan.

– Jo, det var lite annorlunda att vara i Ryssland. Maten till exempel, allt var väldigt sött. Men det gick bra, man äter vad man får, säger hon.

Eller:

– Jo, visst har jag varit skadad, men skriv inte det. Just nu mår jag ju bra.

Hanna tar saker och ting för vad de är. Hon är begåvad med en talang utöver det vanliga och förvaltar den väl. Hon stod på skridskor första gången när hon var tre år. Som 4-åring började hon skridskoskolan och gick snart vidare till hockeyskolan. På den vägen är det.

I 10-årsåldern lade hon undan fotbollsskorna för gott eftersom hon konstaterade att hon trivs bäst med skenor eller möjligen hjul under fötterna. (Tre SM-guld i inlineshockey är förstås inte att förakta).

Hon spelade sin första tävlingsmatch i ishockey som nioåring på halvplan.

Numera är hon alltså given i Skärgårdslaget bland killarna. Där får hon känna på en del tuffa tag, men inte heller det bekommer henne nämnvärt.

– Det är ett högt tempo och jag tvingas till att tänka hela tiden annars kör de över mig.

Ingen tar förstås notis om att du är tjej?

– Nej, tvärtom. En del ska nog visa att jag inte har där att göra, typ. Men de får ju tacklas enligt reglerna så det är helt okej.

Kan du trycka tillbaka?

– Nja, det är inte mycket mening med det. Killarna i min ålder och äldre kan väga tjugo kilo mer än jag och dem flyttar jag ju inte på. Det är bättre att jag visar vad jag kan genom skridskoåkning.

Hanna är dock för tacklingar och skulle gärna se det i riksserien också.

– Ja, det är ju en del av sporten, säger hon. Jag menar inte att man ska köra ner varandra bara för att det blir tillåtet, men att vi ska ha möjlighet att stoppa spelet och ta pucken som en följd av en tackling.

I LHC är Hanna målgörare. Hittills har hon snittat ett poäng per match i serien. Tränaren, Daniel Elander, fick syn på henne under ett läger i Norrtälje i somras och bjöd in henne till Linköping för att provträna. Det blev kontrakt, men med förbehållet att hon kanske inte skulle få spela varje match. Inte minst för att hon bara kan vara med på en träning i veckan.

Men att låta Hanna nöta bänken vore slöseri med resurser, det stod snart klart.

– Ja, i ärlighetens namn så har du ju inte gett vare sig oss ledare eller dina lagkamrater något annat val än att låta dig spela, säger videocoach Bunnstedt.

Hanna ler lite. Och plockar fram sitt återkommande motto.

– Jag gör mitt bästa.

Det mesta i hennes liv kretsar kring hockey. Lita på att det kommer att fortsätta så.

Har du några andra intressen?

– Tja, de e la landhockey på sommarn då!