Men Sheldon Souray trivs. Tiden i Färjestad har gett honom glädjen tillbaka -- och lärt honom en ny form av gemenskap.
Han säger att livet i Karl-stad är "enkelt". Allt är mindre och inte så hysteriskt som det kan vara i miljonstäder som Montreal, där han spelar till vardags, eller Los Angeles, där han har ett sommarhus med sin familj.
I Karlstad vet han vad han får. Han får ett liv som handlar om ishockey, där pengar inte är allt och ett liv där mentaliteten är annorlunda än den han är van vid.
-- Det är lugnare här, säger han efter ett träningspass i uppladdningen inför den andra SM-finalen mot Frölunda, säger Souray.
-- Killarna kommer till ishallen varje dag, de ler och har roligt. Det är inte så mycket business som det är i Nordamerika utan mer som ishockeyn var från början. Det har gjort att jag själv har roligt igen.
-- Att komma till Sverige har varit över mina förväntningar. Alla har verkligen välkomnat mig och tagit hand om mig. Det hade de inte behövt göra, men det gjorde de och det har känts väldigt bra.
När Souray talar om känslan för Färjestad använder han ord som team spirit, lag-anda. Det är det närmaste han kommer det ord som på svenska heter klubbkänsla.
I engelskan finns ingen motsvarighet. Där finns två ord för lön, wages och salary, men ingen riktigt träffsäker beskrivning för känslan som sitter i väggarna och korridorerna hos klubbar som Frölunda och Färjestad.
I Nordamerika fungerar det inte som i Sverige.
-- I Färjestad har vissa killar spelat tillsammans i tio år. Om det inträffar i NHL så vore det . . . wow! Det händer knappt, säger Souray.
-- I NHL är det svårt att utveckla någon djupare vänskap. Vi spelar och tränar ihop, men varje sommar åker alla spelare åt olika håll och ses inte alls. Här ses man på fritiden, tar en fika eller en öl tillsammans, bor i samma område. Här blir spelarna som en stor familj.
Den familjen är Souray en väsentlig del av.