Det var mest en slump som gjorde att LHC-damernas nyvärvade stjärna Pernilla Winberg började spela ishockey. Hon lirade fotboll med killkompisarna hemma i skånska Limhamn och eftersom flera av dem även spelade hockey fick hon för sig att testa.
– Det var grymt roligt så jag fortsatte, säger hon.
Redan som 13-åring blev Pernilla uttagen i landslaget. Fyra år senare fick hon en biljett till OS i Turin och då blev det nödvändigt att välja. Fotbollen gick bra och var kul, men valet var förstås ganska lätt.
– Jag valde hockeyn för att komma till OS.
Två idrotter och OS-aktuell i en av dem. En supertalang?
– Tjaa ... Jag utvecklades och mognade tidigt och jag har aldrig känt mig ”för liten”.
Succé
OS i Turin blev en succé. Pernilla, bara 16 år gammal, var iskall när hon satte den avgörande straffen i semifinalen mot USA.
– Jag hade tränat jättemycket på det jag skulle göra och kanske var jag dessutom för ung för att vara nervös. Jag har nog aldrig haft bättre självförtroende än i den stunden.
Känslan?
– Som en dröm. Jag är glad att jag har fått uppleva den. Jag vill väldigt gärna uppnå känslan igen, det har blivit som en drivkraft för mig.
Efter hockeygymnasiet i Malmö och spel i Limhamns J18-lag för killar och AIK:s damlag flyttade Pernilla till Duluth i Minnesota för att plugga och spela.
– Det var riktigt coolt, säger hon. Där blev vi behandlade på samma sätt som herrarna. Vi fick lika många klubbor, lika mycket kläder och lika bra träningstider. Dessutom är damhockeyligan den bästa i världen, varje match var som en landskamp. Det är ett betydligt tuffare klimat, gör man ett misstag får man höra det direkt, men man lär sig mycket. Jag mognade både på och utanför isen och lärde mig att ta kritik på ett mycket bättre sätt.
Kontrast
Kontrasten när Pernilla återvände till svenska riksserien och spel i Munksund-Skuthamn var förstås påtaglig.
– Ja, men vad ska man göra. Damidrotten är inte prioriterad här, vi skulle behöva mera sponsorer och mycket mera plats i media för att komma i fatt. Samtidigt är vi vana. Som hockeytjej måste man jobba vid sidan om och det handlar om att planera och fokusera rätt för att få tiden att gå ihop.
Sedan en månad är Pernilla bosatt i Linköping. Hon delar lägenhet med klubbkollegan Jennifer Wakefield på Danmarksgatan och försöker komma på hur hon ska hitta i sin nya stad.
– Allting går ju bara runt! Det finns ingen logik alls. Jag har åkt omkring lite i bil, men det är så himla dumt att man måste betala så fort man ska parkera. Så är det varken i Piteå eller i Malmö. Nu har jag bestämt mig för att ta cykeln och gps:en för att lära mig att hitta.
"OS det största"
Två ytterligare OS till trots har inte Pernilla riktigt hittat tillbaka till känslan efter straffmålet i Turin. I Sotji och Vancouver slutade Damkronorna fyra.
– På isen har vi inte nått upp till målen vi hade men OS är ändå det största man kan uppleva, säger hon. Man bor i OS-byn och är som en av de stora stjärnorna. Så mycket media får vi aldrig annars, det är som att ligga i dvala i fyra år och sedan blixtra till.
Hon fingrar på en vacker silverring med OS-ringarna på.
– Mamma har gjort den och jag fick den i 25-årspresent under OS, säger hon.
Familjen följer gärna Pernilla världen över, men resan till Ryssland höll på att sluta illa.
– Flyget hem blev inställt och eftersom visumet endast gäller så länge man har hotellrum så gick det ut. När mamma och pappa kom till flygplatsen dagen efter för att åka med nästa plan till Sverige så blev de mötta av män med k-pistar som motade in dem i ett rum. De blev tillsagda att de vistades i landet illegalt och att de inte fick röra sig. Till slut fick de betala en summa pengar och så blev de portade från Ryssland i fem år.
– Tur att hockeyn var intressant in i det längsta så att resan var värd något i alla fall.
Trivs bra
I Linköping är det en smula lugnare. Att Pernilla lämnat Piteå och flyttat närmare Skåne betyder att familjen ansluter till seriepremiären på lördag.
– Mamma, pappa och syrran är anledningen till att jag längtar hem. För övrigt trivs jag i Linköping. Det är en lagom stor stad, träningen är jättebra och jag har flera kompisar i laget.
Pernillas uppgift är att producera poäng framåt. I senaste träningsmatchen stod hon för tre mål. Att laget har ett SM-guld att försvara skrämmer henne inte det minsta.
– Det känns kul att vi har något att bevisa. Jag tror att vi har stora chanser att gå hela vägen igen.
Blir det ett fjärde OS för din del?
– Hoppas det. Det känns bra med Leif Boork i spetsen, han är kunnig och en grymt bra tränare. Han förstår sig på oss tjejer och har koll på allt.
Utom åldern kanske?
– Haha, han trodde att jag var gammal eftersom jag har varit med så länge. Han kallar mig ”gamla damen”. Men det gör inte mig något. Jag får väl ge igen på något sätt framöver.