Det råder publikkris i SHL. Det finns säkert många lösningar. Jag har en: Bjud till, spelare!
Ligan är omdöpt och produkten har fräschats upp. Utom på isen. Där ser jag fortfarande LHC-spelare agera som tonårspojkar under spelarentrén. Ni vet, man vet att den snygga tjejensitter på läktaren, men låtsas inte om det. I stället åker de med huvuden nedsjunkna, gamnacke och ett kroppspråk som skriker: ”De här är bah sååå töntigt asså.”
Sen kommer spelarpresentationen – ett plikttroget klapp i isen med klubban för publiken, med blicken i isen. Sen – match. Och sen kommer pausintervjuerna där majoriteten av spelarna tittar överallt utom in i kameran eller på intervjuande reporter.
Det ger ett minst sagt arrogant intryck på publiken i tv-soffan.
Mot Luleå visade Chad Kolarikkänslor när han gjorde mål. Att köra den berömda ”pumpen” som målgest mitt under serielunken visar på äkta känslor. Sånt vill publiken ha.
Det är också under serielunken i en serie som rymmer 55 omgångar som jag tror det är extra viktigt att spelarna bjudertill.
Interagera med publiken så fort möjlighet ges – om det är för att elda på publiken, få dem att tycka till om ett felaktigt domslut – eller bara fira ett mål genom att åka mot ståplats á la fotbollsspelare. Visa glädjen. Dela glädjen. Hockeyspelare säger att de bara ska spela hockey. Men i alla fall på den här nivån där hockey är en underhållningsvara för publik och tv-tittare.
Så till LHC:s spelare: Visa att ni bryr er om publiken. Tänk på att de på ståplats i många fall stått och hejat fram LHC match efter match sen ni själva inte ens visste om att ert hockeyspelande skulle bli bra nog för den här nivån, i den här staden.
Då kommer närheten till publiken. Då kommer gemenskapen. Då gör ni skäl för den än så länge konstlade sloganen med den otroligt fula förkortningen: Tillsammans är vi starka.