– Jag hade inte väntat mig att jag skulle göra mål och att det skulle sluta så lyckligt för min del. Det brukar väl bli ett mål var hundrade match eller så. Men Klas (Östman, assisterande tränaren) har sagt att i det här laget har vi inga offensiva eller defensiva backar. Vi ska ta chansen att följa med upp i anfallen och då gjorde jag det, sa Almen Bibic.
Han log.
Efter tre raka förluster på bortaplan bröt Linköpings HC den negativa trenden i SHL-hockeyn och fick trots en hemsk start till en god fortsättning. Det blev 4–2 (1–1, 3–0, 0–1) i bortamötet med hemmasvaga bottenlaget Rögle och en bra start på en intensiv och viktig vecka.
Tre sköna poäng för LHC i allmänhet och för Almen Bibic – som också utsågs till matchens lirare i bortalaget – i synnerhet. Defensive backen svarade för det avslutande bortamålet i slutet av andra perioden, men valde att inte jubla alls efteråt.
– Det var svårt. Jag gör ju inte mål så ofta, men när det händer brukar jag åka över hela isen. Men nu hade jag bestämt mig att visa respekt. Det var inte läge att ställa sig på ett ben och köra veven. Pappa hade också sagt till mig att så gör man inte mot sin gamla klubb.
Bakgrunden kan ni säkert.
Efter en skadefylld höst och inte mycket spel i bottenlaget Rögle flyttade han för några veckor sedan till Linköping på andra halvan av tabellen. Och efter debuten mot Frölunda (0–2) före jul ställdes han på annandagen mot sitt gamla lag – och storebror Alen.
Bröderna står varandra nära, håller noga koll och har spelat tillsammans under större delen av karriären. Men ett och annat prestigemöte i olika klubbar har det blivit genom åren och nu var det dags igen.
Som försvarare med främst defensiva uppgifter möttes de inte i så många dueller på isen, men vi upptäckte åtminstone en nere vid sargen bakom Röglemålet i mitten av andra perioden. Almen Bibic var publikfavorit i Lindab arena och togs den här gången inte emot med vare sig hyllningar eller burop.
Inte förrän efter slutsignalen då hans namn skreks av båda klackarna.
– Det var jättestort. Jag är väldigt tacksam för, sa han.
Han hymlade inte om att det var en speciell match.
– Klart som fan att det var speciellt att möta brorsan och alla gamla lagkamrater. Vi satte oss själva i skiten med alla utvisningar i början, men redde ändå ut det på ett bra sätt. Vi har några fantastiska spelare där. Kolla på Jimmy Andersson, kolla på Sebastian Karlsson. . . de får inte så ofta de största rubrikerna, men nu var det deras insatser som avgjorde.
Hur har det varit att komma in i ett nytt lag?
– Jag har mycket att jobba med, men spelet passar mig bättre. Tidigare har det mer varit ”gå inte utan stanna hemma”. Jag har fler vänner än ovänner på isen, men laget har verkligen tagit emot mig på ett bra sätt. För några veckor sedan skulle (Emil) Sylvegård och jag slåss. Nu är vi bästa kompisar och jag var hemma hos honom och fikade. Det trodde man inte. Livet är fullt av överraskningar.
LHC fick annars ett brutalt uppvaknande efter julfirandet. Tre utvisningar på mindre än tre (!) minuter gav tidigt baklängesmål genom Juhamatti Aaltonen och en mardrömsstart deluxe. Det blev dock bättre, det blev jämnare och i mitten av första perioden kom kvitteringen när pigge Nick Sörensen efter en snabb kontring satte 1–1 i nättaket.
Det var bra fart, rätt öppet spel och en del chanser åt båda håll.
Efter vilan bjöds sedan Derek Roy på tidigt friläge som han utnyttjade och överhuvudtaget var LHC effektivt när chanserna dök upp i andra perioden. Just då påminde matchen mycket om förra mötet lagen emellan i Ängelholm där gästerna avgjorde med några mål i rask följd.
Likadant nu när först Chad Billins styrde in 3–1 på tredje raka numerära överläget och sedan när Almen Bibic strax senare följde med upp på en kontring och satte 4–1 på Justin Pogges retur. Det gav stabil ledning inför slutperioden där Lucas Elvenes reducerade med knappa tre minuter kvar.