– Vi ska vara jävligt glada att vi kommer härifrån med två poäng. Framförallt andra perioden var bland det mest krampaktiga jag sett, sa han till Corren innan han satte sig på planet hem.
Det var underläge med 1–3, det var nära 1–4 – men mot alla odds kom LHC tillbaka och avgjorde till slut i förlängningen genom Andrew Gordon.
– Sett över två matcher mot Luleå den här veckan var det kanske rättvist med tre poäng var. För vårt självförtroende och mentala tillstånd tror jag att det var enormt viktigt att vi kunde vända, sa Dan Tangnes.
Han var befriande ärlig och försökte sig inte på skitsnack för att förklara bort den spelmässigt svaga insatsen under större delen av matchen.
Han sa:
– I första perioden tog vi några klumpiga utvisningar som vi blev straffade för. I den andra. . . ja, det var som fullständig kramp mellan öronen. Det var för många som inte deltog, vi reagerade på allt som hände och var riktigt ute och snedseglade. Nästan varje gång vi skulle slå en passning såg det ut som om vi brutit båda handlederna.
– Vi grävde ett hål för oss själva och det vete sjutton om det gick att komma så mycket djupare, sa Tangnes.
Vad sa ni i periodpausen?
– Det var inte läge att gapa och skrika utan handlade mer om att lugna ned, nollställa och ge perspektiv. Vad var det värsta som kunde hända? Att vi förlorar en match i Luleå. Det kan man göra, men det får aldrig se ut på det sättet.
Hemmalaget bjöds på lägen till höger och vänster och hade gott om chanser att avgöra. Men i stället kom två snabba LHC-mål av Sebastian Karlsson och Jakob Lilja och därmed likaläge efter full tid.
LHC:s bästa: målvakten Jonas Gustavsson, Eddie Larsson i försvaret och kedjan med Mathis Olimb, Sebastian Karlsson och Daniel Olsson Trkulja.
– Kul att se framförallt Mathis. Han fick mycket skit i fjol, men nu ser han ut precis som vi hade hoppats på, sa Dan Tangnes.