Det är snart nitton år sedan jag var på ishockey i Oskarshamn förra gången. LHC fick storstryk i allsvenska mötet, sköt tolv skott på mål på 60 minuter och var så dåligt att dåvarande tränaren Mats Weiderstål svarade så här när han fick frågan om någon spelare var bra:
– Ja, en. Fredrik Jensen.
Och då ska ni veta att han var reservmålvakt och inte spelade alls.
Så illa var det inte den här gången, men illa var det och nu är LHC sist i SHL-tabellen igen.
På sitt sätt var det en sällsynt usel kväll för Linköping HC som började med när någon fick den sällsynt osmarta idéen att tända en bengal på läktarplats. Brandlarmet gick, hallen fick utrymmas och det är bara att hoppas att den skyldige hittas och stängs av.
Eller som någon skrev i vår liverapportering:
”Den som tände borde få gå hem ikväll. Utan pannlampa.”
Sedan det som hände på isen. Eller snarare inte hände…eller inte har hänt under hösten. Det snackas om en treårsplan och jag gillar mycket i den, men mer än något annat handlar nu om att vara här och nu. Som läget är det många som känner sig oroliga och till och med lurade.
Det är dags att vakna.
Det är dags att fatta läget och inse allvaret om det nu inte redan är gjort.
Det finns ett antal ord och uttryck som jag kämpar hårt för att aldrig någonsin använda i det jag skriver. Kris är exempelvis ett ord som ska användas med måtta. Med tanke på att det är så mycket kvar och så få poäng upp ska jag inte använda det nu heller, men situationen är ansträngd och allvarlig.
LHC har nu mött tolv av tretton motståndare och har bara tagit nio av 36 poäng.
Det största felet man kan göra är att prata om det som tillfälligheter.
Det är det inte.
Någon kallade det för ödesmatch och det är väl att ta i i omgång tolv, men klart att den var viktig och nu är LHC fem poäng efter nykomlingen. Jag tror fortfarande att det kommer att vara ombytta roller innan det här är över eller säg så här:
Det måste vara det för att det inte ska bli kvalspel framåt våren.
LHC är bättre än Leksand, men Oskarshamn var bättre än LHC. Eller gjorde i alla fall fler mål och det är som bekant det som räknas.
Jag vet inte hur många gånger jag hört Bert Robertsson, tränaren, prata om att där finns ett vinnande koncept och struktur, men det är för ofta som det känns som om spelarna inte har lyssnat. Eller om nu inte tränarna uttryckt sig tillräckligt tydligt vare sig inför matcherna eller i båset under de samma.
Det är så sårbart att hälften vore nog.
Nu blev det tre baklängesmål på tre kontringar där det släpptes till numerära överlägen och där målvakten Jonas Gustavsson inte gjorde det han behöver göra i sådana lägen. Det vill säga rädda laget. Broc Little och Adam Helewka fixade visserligen ett mål i fem mot tre, men gick minus tre i sina matcher i matchen.
Det betyder underkänt med råge.
Det är som sagt mycket kvar, men så här långt kan ingen säga annat än att Niklas Persson, general managern, har misslyckats med sitt lagbygge. Till att börja med måste ha nu hitta och få in den back som borde ha varit på plats redan i går.